Jag kontaktade Barry Mcgill från Indepth Technical Diving för att boka in mig på deras resa efter att ha sett hans bilder på Facebook, och trots att vi var sent ute lyckades vi få två platser. Därefter var det dags att boka flyg, bil, utrustning etc.
Vi flög till Dublin och fortsatte därifrån med bil i cirka fyra timmar till staden Carrigart på Nordirland, där vi skulle bo på Mevagh Dive Center.
Väl på plats börjar vi göra i ordning vår utrustning och träffar några av de andra deltagarna inklusive Barry, som ger oss en kort briefing om dykningen. På grund av den starka strömmen så är det tidvattnet som avgör när vi kan dyka, och det finns bara möjlighet att göra det vid ett tillfälle per dag. Vilka vrak vi kan ta oss ut till beror på vinden, och det är inte någon idé att ge sig ut i hårt väder. Även om fartyget, som är av typen katamaran, är ganska stort och stabilare i vattnet, så blir det inte särskilt kul att vara ombord om det blåser för mycket. Som tur är finns det en hiss på båten, så att det är enkelt att komma upp ur vattnet, även om det kan bli lite knepigt med kameran.
Allt ombord är välordnat och det finns en deco-station med extra flaskor som de kan sänka ner till de dykare som ligger på deco. Deco-stationen är gjord så att den kan kopplas loss från ankarlinan. Då behöver vi inte ligga och kämpa i strömmen.
Medan man ligger på deco skickas det ner en lina, på vilken man kan hänga av sig sin botten-bailout, scooter och annat som man inte behöver. Då blir det sedan lättare att ta sig upp med hissen.
Besättningen är snabb och hjälper till med stageflaskor och assisterar oss till relingen, där vi hoppar i, och de hjälper oss även när vi kommer upp igen. Andra dykcenter, särskilt i Norden, skulle kunna lära sig en del av dem.
Under veckan dyker vi på fyra olika vrak från både första och andra världskriget, även om dessa fyra bara är en bråkdel av det som ligger vid Malin Head. Platsen ligger precis på rutten mellan USA och de två brittiska hamnstäderna Liverpool och Glasgow, där tyskarna lade ut minor och ofta låg på lur med sina ubåtar. Här pågick en massiv konvojtrafik under de båda världskrigen.
SS Laurentic
Det första vraket vi dyker på är SS Laurentic. Efter att ha gått på två minor 1917 sjönk fartyget med 350 personer ombord och en hemlig last bestående av 43 ton guld. Enligt uppgift ska det fortfarande finnas 22 guldtackor kvar på vraket som man inte lyckades bärga. Vraket ligger på 39 meters djup och är tyvärr väldigt trasigt. Det går knappt att se att det en gång varit ett fartyg, men man kan se många fina detaljer som annars skulle legat dolda och allt är stort. Alla ångpannorna är synliga liksom de massiva maskindelarna som kamaxel, ångturbin och propelleraxel som alla är intakta. Fartyget var också utrustat med kanoner, och det finns en som fortfarande står upp och utgör ett fint fotomotiv. Trots att vi hinner med två dyk på vraket, så hittar vi inget guld. När jag senare pratar med en äldre man vid dykcentret så berättar han att de har restaurerat en av kanonerna från vraket som nu finns i staden Downings, som ligger åtta minuter från stället där vi bor. På vägen hem tar vi en titt på den.
HMS Audacious
HMS Audacious var ett slagskepp i super-dreadnought-klassen som 1914 stötte emot en mina under en skjutövning. Besättningen gjorde allt för att ta sig i hamn, men måste överge fartyget som sjönk och nu ligger på 64 meter.
Just det här vraket har jag verkligen sett fram emot att få dyka på. Det är ett riktigt krigsfartyg med massiv bestyckning: 5 stycken dubbla 13,5" kanoner plus 16 stycken 4" kanoner samt 3 torpedtuber. När fartyget tog in vatten och vände sig med botten upp, så ramlade några av granaterna ner och exploderade, vilket antände B-magasinet som i sin tur resulterade i två andra explosioner.
Vi går ner som första par och ska se till att ankaret sitter ordentligt, men innan vi kommer så långt dyker en säl upp och simmar runt oss. Trots att den kommer nära oss så blir det inte någon särskilt bra bild med fisheye-objektivet, men det var en häftig upplevelse.
Precis som på andra slagskepp sitter de stora 13,5”-tornen lösa, så när fartyget sjunker och vänder sig lossnar de. I det här fallet tror jag att även explosionen har bidragit, eftersom det finns både ett kanontorn och en barbett som ligger en bra bit från vraket. Även en av de små 4"-kanonerna ligger för sig själv på botten, där vi är ensamma en stund. Men snart blir området upplyst av de andra dykarnas lampor, så att kanontornet badar i ljus och tiden tickar snabbt iväg.
Lyckligtvis får vi tre dyk på vraket, för på ett fartyg med en längd av 182 meter, blir det svårt att hinna se det hela om man inte har en scooter. Akterdelen ligger också upp och ner, så de tre propellrarna blir ett fint fotomotiv. Vid slutet av skrovet finns det också en torpedlucka. På det stället är vraket uppbrutet i sidan, så att man kan se röret. Om man tar sig in i vraket, kan man också se kanontornet inunder fartyget, och ovanför finns mängder av granater och...
Läs hela artikeln i NetMag #41...
