Under isen i Oslo

Efter tre månaders bister köld hade Oslofjorden stelnat i ett tjockt islager. Vi var en grupp danska dykinstruktörer som åkt till Norge för att äntligen få isdyka efter flera misslyckade försök i diverse halvfrusna nordsjälländska sjöar. Jag erkänner villigt att jag hade mina betänkligheter innan jag för första gången skulle ner i det trekantiga hålet. Nu var det min tur, efter passen som säkerhetsdykare och linskötare.

Dagarna innan hade gått åt till transporter och förberedelser, och tidigare på dagen hade de rutinerade norrmännen som var våra värdar sågat upp hålet och gjort ett par dyk. Nu plumsade jag i tillsammans med parkamraten Lars och låg en stund i ytan för att kontrollera de sista detaljerna. Först nu öppnade vi flaskorna. Hade vi gjort det tidigare fanns det risk för att våra regulatorer skulle frysa och friflöda i den hårda kylan. Men nu när förstastegen var nedsänkta i det 1-2 grader varma vattnet var risken inte lika stor.
Vi öppnade varandras flaskor och de ponyflaskor vi hade med för extra säkerhet, och andades försiktigt i andrasteget. Flera av de norska dykarna hade haft problem med friflödningar och tvingats avbryta sina dyk efter bara ett par minuter. Nästa steg var att vända ner ansiktet i vattnet och vänja huden vid kylan. Uppe på land hade jag haft en ”rånarluva” på mig för att inte frysa så nu stack det till rejält. Men efter en stund hade huden acklimatiserat sig (eller bara tappat känseln) och vi var klara till att dyka.

Tvekan
Det var vårt första isdyk så det var med en viss tvekan vi dök. Det kändes naturligt att gå rakt ner så att vi hade hålet i isen ovanför oss. Norrmännen kände till området bra och hade med stor precision gjort hålet rakt ovanför en plats där klippan sluttade brant ner från några få meter till cirka 30 meters djup. Vi kunde alltså se fram emot ett kombinerat is- och väggdyk! Vi gick ner till maxdjupet och glömde snart att det var ett isdyk. Det var nämligen kolmörkt. Det låg ett tjockt lager snö på isen och den lågt stående solen hade ingen chans att tränga ner så här djupt, även om vattnet var klart som läkarsprit. Vi kunde dock skymta hålet ovanför oss som en svag gyllene trekant. Det kändes tryggt att titta upp och se att trekanten fortfarande var där.

I lampornas sken såg vi mycket av den flora och fauna vi hade förväntat oss. Där fanns enstaka humrar och krabbor samt havsanemoner, sjöborrar och sjöstjärnor. Med andra ord organismer som inte rör på sig speciellt mycket. Fiskarna hade antingen simmat ner till djupare och därmed varmare vatten eller grävt ner sig i bottenslammet för att hålla värmen.

Jul igen
Efter att ha utforskat klippan på djupet kom vi ihåg att det var ett isdyk vi höll på med och inte ett djupt nattdyk, och började därför stiga uppåt. Vi hade så smått börjat vänja oss vid att vara sammanbundna med en mellanlina och ha en lina upp till ytan. Med jämna mellanrum signalerade vi ”allt OK” till ytan med ett distinkt ryck i linan och fick en signal tillbaka som bekräftelse på att linan inte fastnat någonstans, eller ännu värre, lossnat. Då vi kom upp på grundare vatten syntes det stora hjulmönster som vi skottat ut i snön uppe på isen. Det gjorde att vi enkelt kunde hitta tillbaka till hålet även om linan av en eller annan anledning skulle gå av eller knutarna lossna. Det gav en extra trygghet. Samtidigt kunde vi också se våra kamrater gå runt däruppe, men bara på de platser där man skyfflat undan snön.

Det var nu jag upptäckte det mest besynnerliga med isdykning. Precis när vi gick ner var jag mycket medveten om den begränsade åtkomsten till...