Loïc Leferme

Jag är ingen tävlingsmänniska. Det var en av de första saker som Loïc Leferme berättade för mig. Jag träffade honom på en internationell fridykningstävling. Han deltog inte själv utan var medarrangör. Det var första gången jag mötte honom. Jag kunde inte låta bli att tänka: vad i fridens namn ska sådana världsrekord vara bra för? Varför bryr sig någon om att fridyka så djupt? Bara den frågan är väl nog för att sysselsätta människors tankar och fascinera dem. Vi möts några dagar senare. Han försöker förklara för mig.
”Barn är ett sätt att överföra sina gener och sin livsstil till senare generationer. Genom att sätta barn till världen försvinner vi inte helt när vi dör. Men ett världsrekord är bara en siffra. Rekordet kommer oundvikligen att bli slaget. Jag vill i stället vara någon som lämnar ett bidrag till fridykningen. Som ändrar uppfattningen om vad det innebär att vara människa. Jag vill att folk ska tänka på sättet jag gjorde det på. Jag vill sprida mina kunskaper. Jag kan inte slå ett rekord uteslutande för min egen skull. Jag måste få känna att jag överlämnar något om metoderna att fridyka allt djupare.”
Han sitter i motljus med de öppna mintgröna fönsterluckorna bakom sig. Tillsammans med det starka solskenet avslöjar luckorna var i världen vi befinner oss – i en lägenhet ovanför hamnen i Nice. De provençalska pastellfärgerna är allestädes närvarande. Hans höga kindknotor avtecknar sig i silhuett medan han berättar.
”Varför dyker jag djupt? Frågan är svår att besvara. Det finns så många olika svar. Mest dominerande är nog att jag inte vill försvinna. Många människor har intresse för den här sporten. I många fall för att den är dramatisk på så vis att man kommer närmare döden. Jag vill helst undvika att skilja på liv och död. Livet är inte som en bil full med kollisionsskydd och krockkuddar. Det kan ändå aldrig bli helt säkert att köra bil. När jag närmar mig döden står min egen existens klarare för mig. Jag känner samma kraft när jag klättrar i Alperna som när jag fridyker. När jag dyker djupt känner jag att liv och död fogas samman. De befinner sig tätt intill varandra. Det är så det bör vara. Jag har på inget sätt någon dödslängtan. Men jag älskar att göra sådant som andra tror är omöjligt. Jag gillar att sätta upp ett mål och uppnå det. Att utveckla metoderna för att nå målet. Man ska inte se på prestationen bara som ett världsrekord utan som ett äventyr i djupet.”
”Världsrekord är ett sätt att få erkännande. Det måste man ha klart för sig. Slå ett rekord – och du blir socialt accepterad av likasinnade. Jag är ingen övermänniska. Jag arbetar i tio månader för att sätta ett världsrekord. Då är det viktigt att få erkännande för de tio månaderna.”
”Koncentration är en viktig beståndsdel av fridykningen. Man måste träna sin förmåga att uppnå total koncentration på bara ett ögonblick – att fokusera. Det duger inte att vara en lipsill som ballar ur för minsta småsak. Man måste öva sig på...