Phuket

Av någon anledning hade jag fått för mig att dykplatserna kring Phuket var ganska tråkiga och oinspirerande. Lägg därtill att jag besökte den stora ön på Thailands nordvästra kust i juli mitt i monsunsäsongen med allt vad det innebär av blåst, vågor och dålig sikt. Då förstår ni att mina förväntningar inte var särskilt högt ställda när jag skulle hoppa i vattnet vid Shark point. Inte blev det bättre av att en instruktörselev låg och klyddade så länge i ytan att vi drev över revet i den kraftiga strömmen och fick bli upphämtade av båten och hoppa i på nytt.

Men så kommer vi äntligen ner på en av de små klipptopparna vid Shark point. För att inte glida förbi igen simmar jag på med full fart ner mot toppen. Sikten är mycket riktigt inte den bästa, kanske tio meter, men jag blir ändå mycket positivt överraskad. Vilka färger! Strömsidan är helt täckt av eleganta anemoner med sammetslena tentakler i grönt och skimrande blå undersidor. Allt fladdrar mjukt i strömmen, som ser till att de gulliga clownfiskarna får motionera rejält för att hålla sig på plats ovanför sina revir. Jag ser flera arter av dem, några i de klassiska vit/orange mönstret (falsk clownfisk) men de flesta iklädda den blekare orange färgen med tunna eleganta vita linjer längs ryggen (rosa anemonfisk).

Överallt klamrar sig hälsosamma mjuka och hårda koraller fast vid klippan, uppblandade med en och annan stor spongie. Här och där syns stora stiliga gorgonior (solfjäderkoraller) och piskkoraller. Mellan alla korallerna surrar fiskarna runt som musiknördar på en skivmässa, simmandes än in bakom den ena korallen, än ut från den andra. Utanför glider stora stim med fisk fram likt silverglänsande sommarmoln. Jag vrider huvudet och ser mig omkring för att inte missa något av det underbara skådespelet. Så plötsligt ser jag en större skugga röra sig i utkanten av synfältet. Jag höjer farten och hinner se den karakteristiska stjärtfenan på en stor leopardhaj som glider över klippkanten till synes oberörd av den starka strömmen. Häpp!

Haj Något andfådd av sprinten glider jag tillbaka med strömmen och ut över den sandiga bottnen på 19 meters djup. Men vänta! Vad är det som ligger därnere och dåsar? Det är ju en leopardhaj till! Nu får jag lite längre tid på mig att studera den middagsslumrande hajen innan italienaren i vår dykgrupp simmar alldeles för nära och skrämmer upp den strömlinjeformade fisken. Vad synd.

Dyket fortsätter och vi rundar ännu en av klipptopparna som sticker upp. På strömsidan står ett stim barrakudor och ser malliga ut på ett sätt som bara går om man tillsammans har tusentals sylvassa tänder i arsenalen. Jag stannar till och studerar en av de färgglada fjäderstjärnorna som halvt hoprullad sitter på en korallgren. Den ser nästan ut som någon form av japansk konstart med sin svarta basfärg sinnrikt dekorerad med klara färger i topparna. Eller som kalufsen på en anarkist-tjej på party i Berlin. Sidan om mig ligger dykguiden Mark...