Så se på mig…

Reven utanför Suakin i södra Sudan är tvärbranta pelare av korall. De sticker knappt upp över ytan. Man kan inte ankra någonstans. Det finns heller inget skydd mot de nordvästliga vindarna. Vår skeppare hade en lösning på det. En däcksmatros fick dyka ner med en vajerögla att lägga kring något lämpligt korallhuvud längs revväggen. Sedan förtöjde han i öglan. Vanligtvis funkade det.
Jag var dykguide på den tiden. Efter ett dyk på ett av Suakinreven kom jag upp med hela min grupp. Men bara för att finna att jollen som skulle plocka upp oss var borta. Vi kunde inte ens se minsta skymt av vår safaribåt. Känslan blir ganska underlig när man inser läget. Vi var bara flugskitar ute på oceanen. Turligt nog befann vi oss ganska nära revet. Jag lyckades valla min flock in i lä för strömmen.
Uppenbarligen hade korallklumpen lossnat från väggen. Nu gungade båten omkring med åtskilliga ton korall dinglande från ungefär 80 meter förtöjningslina. Klumpen var för tung för fartygsvinschen att dra upp. Däcksmatrosen skickades ner med bågfil på ett riktigt djupt dyk för att kapa linan.

Starka strömmar
Insatsen lyckades först på andra försöket. Det krävdes ett långt ytintervall emellan. Under tiden behövdes jollen för att hålla sitt moderfartyg undan från de många reven. Vi dykare blev lämnade i sticket tills vidare.
Vi hade massor att prata om men vi kunde ju inte veta vad som hade hänt med båten. De första timmarna medan man känner sig övergiven är värst. Sedan drabbades vi av en känsla av ödets makt. Alla blev håglösa – till och med de normalt så pratsamma italienarna i min grupp.
Historien fick en lycklig upplösning och sedan dess har jag alltid burit något att signalera med på ytan. Nu har jag en stor lysande gul flagga på en lång teleskopstång fastspänd på flaskan med två gummistroppar.
Vår båtbesättning visste var vi fanns. Så är inte alltid fallet. Havsströmmar är snabba och nyckfulla och dykare kan driva iväg enorma sträckor och bli synnerligen svåra att se. Sex japanska dykare saknades i närheten av Palau. Deras kroppar hittades för sent. En av dem hade klottrat på sitt skrivplån: ”Vi kan se att ni letar efter oss. Men ni kan tydligen inte se oss.”
En båtlast brittiska dykare rapporterades saknade vid Brothers Islands i Röda Havet. Dykarna blev upphittade först efter att mörkret hade fallit. Då syntes nämligen deras lampor i den svarta natten. Efter det tillbudet kom egyptiska myndigheter med nya regler. Varje dykare i naturskyddsområdet ska vara försedd med ytmarkeringsboj plus fungerande lampa – oavsett tiden på dygnet.
Vid Elphinstone kom en annan grupp bort från sin båt. De hade inte lika stor tur. Bara en i gruppen överlevde. Han lyckades göra den långa simningen in till kusten.
I maj blev två dykare på Stora Barriärrevet räddade efter lång väntan i havet. Strax efteråt hamnade ytterligare en grupp om fem dykare i nyheterna. De hade ”svepts iväg av...