Santorini

Ovanför mig bildar Santorinis 200 meter höga klippor en imponerande bakgrund. Ännu mer inspirerande är vetskapen att klipporna fortsätter 300 meter ner under ytan.
Kapten Dimitris och dykguiden Manthos ankrar båten omsorgsfullt vid änden av en undervattensrygg utanför Adiavati. Santorinis kaldera är inte resultatet av ett enskilt vulkanutbrott. Under mer än en halv miljon år har den ena kratern bildats efter den andra. Idag bryter de översvämmade resterna av en mindre krater den perfekta ring som kalderans kant bildar.

Väldiga stenpelare
Vi går ner till en platå på 8 meter. Från platån reser sig några stenpelare nästan upp till ytan. Dimitris kollar att det glänsande ankaret av rostfritt stål ligger tryggt fastkilat i en skreva. Han har också lämnat en man som ankarvakt ombord. Ankaret är passande för en motordriven lyxjakt. Kättingen av rostfritt stål glittrar i solen hela vägen upp till fartygsbogen.
Jag tvingas anstränga mig för att tänka på hur djupt ner vi faktiskt kan se. Ögonen måste vänja sig. Väggen fortsätter ner till betydligt större djup än perfekt sikt i Medelhavet vanligtvis brukar tillåta. För färgklickarna står skorpformade, borrande och greniga spongier i gult, orange och brunt. Det finns fiskar. Men de är inte många. Gråbruna frökenfiskar vimlar runt klipputsprång på grunt vatten. Små färggranna gyltor och snultror är ständigt nyfikna och sysselsatta med att kila omkring. Tvåbandad havsbraxen svävar längs väggens grundare partier i grupper om två eller tre.
På 35 meter kan jag se några klippblock på en hylla under mig. Där finns havsabborrar. Åtminstone 10 och kanske så många som 20. Jag simmar ner mot dem. Havsabborrarna viker skyggt undan. De är försiktiga fiskar. Det lönar sig inte att försöka komma närmare.
Liksom alltid i kombinationen magnifikt sceneri och perfekt sikt måste jag anstränga mig medvetet för att titta närmare på väggen. Det tar mig inte lång stund att hitta en rikhaltig sortering av nakensnäckor, smörbultar och annat smått och gott.

Infarten till Atlantis
Båten tar oss över den gamla infarten till kalderan och till ön Aspronisi. Där käkar vi lunch och gör ytterligare ett dyk. Medan staden Atlantis låg här skulle infarten ha varit åtskilligt smalare och den enda öppningen i kalderans kant. Nuförtiden är den ett av tre större avbrott i ringen.
Aspronisi är liten och obebodd. Dess sidor består av vittrande klippor. De reser sig 30 meter upp från en tunn sandremsa till strand. Liksom alla dykplatser vid kalderan stupar den brant utför till stort djup direkt utanför stranden.
Längs väggen beundrar jag stora bestånd av orangefärgade greniga spongier. De får sin mat ur en knappt märkbar ström. Fläckar av klargrönt sjögräs avbryter den jämna väggen i små avgränsade sänkor. Ytans 26 grader varma vatten förbyts till 20-gradigt på 25 meter. Jag kunde känna temperaturgränsskiktet även vid Adiavati. Här kan...