Sill i spiral
– närkontakt av tredje graden
I en scen i filmen ”Närkontakt av tredje graden” sveper ett flygande tefat in i bild. Människorna på marken nedanför står plötsligt i kolmörker i tefatets skugga. John Ruthven, en erfaren filmare som bland annat arbetat med ”Den blå planeten”, upplevde något liknande när han dök vid S:t Abbs – med ett tätt sillstim!
Sommarsolen skapade underbart vackra spelande strålar i gult och grönt genom det planktonbemängda vattnet. Jag visste att sådant ljusspel alltid ser bra ut på video. Därför gick jag ner långsamt och letade efter bästa vinkeln att fånga solglittret. Jag filmade med ett Gateshölje med en Sony Z1-kamera.
Bottnen låg bara 20 meter under mig. Jag svävade neråt – omedveten om att jag var på väg att få en av de mest minnesvärda upplevelserna under min bana som dykare. Plötsligt blev det mörkt. Jag menar inte bara grå skymning. Kolmörkt. Vem släckte lyset? Vad är det som händer?
Total förvirring
En snöstorm av silverglittrande flingor förhäxade mig. De gnistrade medan de singlade ner genom ljuskäglorna från min videobelysning. Jag kände mig totalt förvirrad. Det var mitt på dagen när jag dök ner 10 minuter tidigare. Nu var det mitt i mörka natten. Jag tittade upp. Ovanför mig såg jag en virvlande tromb med tiotusentals fiskar i silhuett mot ytan. Jag började begripa orsaken till det plötsliga mörkret.
Jag hade slagit följe med medlemmar i Bristol Underwater Photography Group vid deras ”S:t Abbs Splash-In” – en numera traditionell årlig fototävling i slutet av augusti. Stillbildsfotografer tycks anse video vara någon sorts fusk. Jag förklarade för dem att jag bara tar 25 stillbilder per sekund. Sedan verkade alla vara vänligt inställda.
På väg mot dykplatsen 15 minuters väg norr om hamnen i S:t Abbs blev det ståhej ombord. Vi fick se några vikvalar ungefär en halv sjömil ut från land. Enligt uppgift hade de varit där hela dagen. Vid närmare eftertanke kunde det bara betyda en sak. De hade hittat godsaker: täta stim av sill. Kanske hade de jagat in stimmen mot land och stängt in dem på relativt grunt vatten.
Valarna hade fest. Vi hade alltså hamnat under ett av de kompakta stimmen när det försökte fly undan valarna. Snart begrep jag en viktig sak. Jag ville ju komma nära stimmet. Då måste jag hålla mig stilla och inte andas så mycket. Minsta ljud eller rörelse skrämde sillarna, fick dem att ändra riktning och försvinna bort i mörkret. Då lämnade de bara en glittrande strimma av sina löst sittande silverglänsande fjäll. Man kan egentligen inte klandra dem. De var ju förföljda av ett av havets största och mest effektiva rovdjur.
Snart hade jag lugnat ner mig. Då kom jag nära silverblänkande väggar av frenetiskt sprattlande fiskar ända från bottnen till ytan. De passerade i rasande fart. Stimmets rörelser gjorde mig alldeles omtumlad. Det delade sig och återförenades som en flock starar på flykt undan en rovfågel.
Jag försökte hålla mig stilla medan stimmet rusade runt mig. Tidvis kändes det som om det var tvärtom när väggen av fisk stormade förbi och runt mig. Jag hoppades att de täta ridåerna av sill skulle dela sig. Kanske skulle en vikvalshona med kalv då uppenbara sig och komma rakt mot kameran. Jag visste att chanserna för det var ungefär lika stora som att få se Elvis surfa på...
