Tills döden skiljer oss åt?
Artikelförfattaren ställs inför ett svårt val; ska han söka efter sin parkamrat trots trytande luftförråd eller lämna kompisen åt sitt öde och återvända till ytan.
Det är en varm mörk mulen kväll i februari. Jag sitter framför TV-n hemma hos min svärmor i Manly, Sydney, och gör i ordning undervattenskameran och mina få från Sverige medhavda dykprylar inför ett nattdyk med båt. En av dessa prylar är min ljussvaga klumpiga (men billiga) undervattenslampa. Jag känner mig sömnig och börjar så smått ångra min anmälan till dyket.
Manly Beach Vis av tidigare erfarenheter från båtdyk i Australien tar jag ett Kwells sjösjukepiller. Därefter lastar jag in dykgrejorna i bilen som jag lånat från en svåger och börjar köra i riktning mot Manlys hamnområde. För att få den rätta äventyrskänslan och för att vakna till lite tar jag vägen efter havet med rutorna nervevade. De långa dyningarna väser mot stranden i mörkret och ljudet får adrenalinet att sprutas in i mina ådror. Jag ångrar inte längre min anmälan.
Jag kommer in i den varma dunkla dyklokalen alldeles intill färjeläget i Manly. Dykledaren talar om för oss att vi på grund av återbud endast blir två dykpar och att jag skall dyka med en nyutbildad kille i 17- årsåldern. Han har emellertid dykt ett par gånger förut på den aktuella dykplatsen. Jag påminner dykledaren om att jag när jag anmälde mig till dykningen hade sagt till om att jag hade för avsikt att fotografera. Både dykledaren och min blivande parkamrat uppger ivrigt att detta inte skall bli något problem.
Dyklampor Jag börjar prova ut den utrustning jag behöver hyra. Dykledaren tittar lite nedlåtande på min medhavda dyklampa och ger mig en splitter ny mycket kraftig sådan. ”Din kan du lämna här så länge. Du behöver ingen i reserv. Ni har ju tre lampor”. Eftersom jag även har kameran att släpa på lämnar jag med viss tvekan min lampa bland mina kläder.
I full mundering inför dyket lämnar vi kajen med dykbåten. Det är mycket mörkt. Jag tänker på att Sydneys hamn, Port Jackson, är känd för att ha vissa invånare med stora vassa tänder. Till och med Ron och Valerie Taylor undviker att dyka där. Jag skjuter sådana tankar åt sidan. Vi passerar det gamla karantänområdet och snart börjar oceanens dyningar att kännas i båten. Vi kan inte gå längre med båt utan ankrar.
Utan parlina I Australien existerar inga parlinor. Vi simmar därför bort i natten med våra lampors sken som enda sammanhållande länk. Till att börja med simmar vi vid ytan för att spara luft. Jag kan se den höga klippan North Head torna upp sig över oss, den ena av de två stora klippformationerna som omsluter inloppet till Sydneys hamn. Dykledarens ord ringer i mina öron. ”Gå inte för långt ut. Det kan komma väldigt stora båtar.”
När vågorna blir för höga går vi ner en bit till bekväm nivå. Mycket snart tappar vi kontakten med det andra dykparet. Vi fortsätter utåt och börjar titta in i håligheter och mindre grottor. En Pufferfish i en håla blir irriterad av vår närgångenhet och blåser upp sig till en boll. Min parkamrat håller upp den för fotografering. Languster...
