Ubåtens anatomi
Jag reser runt hela England för att dyka på ubåtar. Det visar sig att de flesta dykare är entusiastiska. Ändå har de svårt att få rätsida på vad de egentligen ser. Vad har de underliga mackapärerna för funktion? Vad ska man leta efter? Särskilt svårt blir det på oidentifierade vrak. Jag vill förse dykarna med kunskaper om hur de kan få ut så mycket som möjligt av att dyka på ”havets vargar”.
Brittiska dykare har det väl förspänt. Runt kusterna ligger tusentals vrak. Bland dem finns hundratals ubåtar. Flertalet ubåtsvrak runt de brittiska öarna är tyska eller engelska. De tyska har mestadels gått förlorade under krig. De brittiska har vanligen förlist i fredstid.
Ubåtar är intressanta dykobjekt av flera skäl. De är mestadels mycket välbevarade. De brukar se likadana ut som när de sjönk. Nästan alla är tillräckligt små för att man ska hinna simma runt dem på ett dyk. De flesta har många intressanta detaljer att studera. I de flesta fall är uppgifterna om en ubåts uppdrag och öden lika fascinerande som tragiska.
Många dykare uppskattar spänningen kring att identifiera vrak. Ändå har åtskilliga ubåtsvrak fortfarande inte blivit ordentligt katalogiserade och klassificerade.
Hur såg ubåten ut från början?
Alla vet hur en ubåt ser ut. Lång och slank och med ett torn på mitten. Men det är större skillnad på ubåtar än man kan tro. Sådana har byggts för olika specialändmål i mer än hundra år.
Ta M2 till exempel. Den sjönk utanför Weymouth. Vid förlisningen var den utrustad som hangarfartyg. Delar av ubåtstornet var en flygplanshangar. M1 ligger nu utanför Start Point. Den var försedd med en tolvtumskanon från ett slagskepp. Det är två extrema exempel på ubåtar i specialutförande.
Vanligen byggde man ubåtar för att göra någon av tre saker. Att torpedera fartyg, att skjuta på fienden från däcksmonterat artilleri eller att lägga ut minor. Somliga kunde göra alla tre. U65 utanför Eastbourne och andra tyska UCII-klassbåtar från Första Världskriget är exempel på det. Flertalet ubåtsvrak runt de brittiska öarna klarade minst två av uppgifterna.
Ubåtsvrak kan ha högst varierande storlek. Brittiska ubåtar i K- och M-klassen var enorma. Den lilla Holland 5 (ett fridlyst vrak utanför östra Sussex) och brittiska ubåtar i A-klassen är pyttesmå. Det finns ett bra sätt att komma underfund med den ubåt man tänker dyka på. Titta på ett foto av en likadant klassad ubåt. Om möjligt en ritning. Från sådana dokument bör det vara möjligt att se hur många torpedtuber den hade, om den hade artilleripjäser uppe på däck och om minorna lades ut från mintunnlar inbyggda i ytterskalet. Placering och antal av sådan utrustning underlättar orienteringen när man dyker på vraket.
På foton av ubåtar går det oftast att se andra typiska kännetecken. Antalet propellrar, sido- och höjdroder, periskop, kommunikationsutrustning, luckor, ankare, ytbrygga, sonarkupoler, snorklar och luftvärnskanoner. Allt...
