Vrakdykning i Gulen

Det här är första gången någonsin jag skriver en artikel utan att själv ha tagit en enda undervattensbild. Kamerahuset klarade sig visserligen bättre än väntat, men det blev inget eget fotograferande under veckan i Gulen. Som tur är har jag fått använda bilder som är tagna av ingen mindre än Alex Dawson, som också var med under äventyret i Norge.

Bara ett dygn tidigare hade allt gått som smort, med ett direktflyg från Stockholm till Bergen. Där väntade hyrbil, vintervägar och färjan mellan Leirvåg och Sløvåg över Fensfjorden innan jag framåt sen eftermiddag kom fram till Gulen. Kvällen ägnades åt att bära in utrustning, börja rigga inför morgondagens dyk och lära känna gruppen. Svenskarna Alex och Jesper kände jag sedan tidigare, men på plats träffade jag också ett gäng trevliga norrmän som dessutom bjöd mig på middag, eftersom jag själv hade missat att många norska matbutiker har stängt på söndagar. Under veckan som följde väntade djupa vrak, kalla dekostopp och några av Norges mest klassiska dykmål – men också väder som snabbt kunde rita om planerna.

Läckage på Oldenburg
Ørjan, som äger dykcentret, berättade att vädret hade varit perfekt den gångna veckan. Men vi hade inte samma tur, för den första dagen blåste det för mycket för båtdyk, så i stället blev det landdyk i Vadheim. Vi tog bilarna, färjan över Sognefjorden och fortsatte mot Oldenburg. En hel del tid gick åt till förberedelser innan dyket; med CCR-utrustning, bail-out-flaskor, scootrar, ljusriggar och allt annat som hör till blev det mycket att få på plats innan vi ens kom i vattnet.
Oldenburg var heller inget vanligt vrak. Hon byggdes i Tyskland 1914 och fick ett märkligt dubbelliv. Under första världskriget tjänstgjorde hon som den tyska hjälpkryssaren Möwe, ett av Tysklands mest framgångsrika handelsstörande fartyg. Efter kriget återgick hon till civil trafik, men under andra världskriget sattes hon åter i tysk tjänst, nu som transportfartyg längs norska kusten. Den 7 april 1945 upptäcktes hon utanför Vadheim och angreps av brittiska Beaufighters med raketer och bomber. I dag ligger vraket på styrbord sida, från ungefär 25 till 76 meters djup, bara ett femtiotal meter från land.

Själva dykplatsen var smidig, med en trappa ner i vattnet och en lina som ledde ungefär 50 meter ut till fören. Vi stöter på Oldenburgs för på cirka 27 meter, och redan där börjar vraket göra intryck. Men för min del fick dyket en annan prägel än väntat. Så fort jag tog fram kameran såg jag hur vatten sakta sipprade in i huset. Det var tur i oturen att det hände direkt när vi kom ner, och jag kunde avbryta direkt eftersom jag inte hade hunnit dra på mig något kväve och kunde simma tillbaka direkt. Domen vände jag nedåt med förhoppning att åtminstone kunna rädda min relativt nya Sony A1. När jag bröt ytan hade vattnet stigit så att objektivet låg halvvägs under vatten. Jag sträckte upp kamerariggen till dykcentrets personal, som agerade ytsupport, med...