Falkenberg

Jag är tillbaka i min barndomsstad. Det var här jag växte upp, här som jag lärde mig snorkla och sedermera dyka och det var här utanför, i Kattegatt, som jag gjorde mina första vrakdyk som femtonåring. Jag minns hur jag då försökte suga i mig all information om dykteknik, om vrakens historia och om havets hemligheter när vi satt på den inhyrda fiskebåten på väg ut mot äventyren. Jag kan än idag komma ihåg de tunga dieselångorna över däck, hur båten rullade kraftigt i sjön och hur jag kämpade för att verka oberörd av sjösjuka. Jag minns också hur de äldre dykarna rutinerat hanterade sjögången när de pratade om djupa dyk och whisky samtidigt som de la in stora prillor under läpparna. Jag tog in allt. Nu, nitton år senare, promenerar jag på stranden med min sexåriga son. Han småspringer strax framför för att sedan vända om och ställa frågor kring fynden han gör. Nyfikenheten, vetgirigheten och lockelsen till havet har gått i arv. Vi är i Falkenberg. Där är vi några veckor varje sommar men just i år är jag fast besluten om att ägna några dagar åt dykning och inte minst besöka några gamla favoriter. Det blir sommardagar i nostalgins tecken och upplevelserna som dykningarna bjuder på ska visa sig vara både glada överraskningar och skrämmande påminnelser om att vi hanterar vår marina miljö på ett ohållbart sätt.  

SS Ostmark
Det är stiltje på havet när vi beger oss ut från Falkenbergs hamn för att dyka på Ostmark, den store tysken, en tidig julimorgon. Solen har ännu inte förmått värma upp luftmassorna över havet vilket gör att en tunn dimma omger oss när vi marschar på i cirka 25 knop mot vraket. En dryg timme senare är jag på väg ner mot det mytomspunna krigsskeppet. Ytströmmen är stark och jag håller en strömlina i ena handen när jag rullar baklänges i vattnet. Jag får dra mig mot fören där ankartampen är förtöjd. Väl där blir jag räckt min kamera och jag beger mig fortast möjligt ner några meter tills strömmen avtar markant.
Jag är andfådd och samlar mig först när jag passerat några brännmanetstrådar som fastnat i repet som jag följer ner i djupet. Sikten är inte vad jag hoppats på men blir plötsligt riktigt bra när språngskiktet på runt 17 meters djup. Ytterligare tio meter ner kan jag börja skönja vrakdelar utan att för den sakens skull kunna identifiera någon detalj.
Det tar säkert ett par minuter innan jag lyckats orientera mig trots att jag dykt på vraket flera gånger förut. En anledning är sikten som återigen blivit sämre men också det faktum att Ostmark är stor, närmare bestämt 105 meter långt. Min dykbuddy och jag simmar över skylighten och får snart syn på de ammunitionslådor som utgör en av vrakets största sevärdheter. Luckorna står öppna och vittnar om att skeppets besättning bjöd kraftigt motstånd innan de brittiska Halifaxplanen bombade sönder förskeppet den 21 april 1945, varefter stora delar av båtens förliga delar började brinna.
Vi fortsätter akterut och vore det inte...