Flippade fenor

Vad kan betecknas som ”genombrott” bland det som visas upp på dykmässorna runtom i världen? Ändlösa rader av garagebyggda rebreathrar förstås. Sedan kommer fenorna. Förhoppningsfulla tillverkare hävdar varje år att just deras nya modell ska revolutionera sättet vi tar oss fram genom vattnet på.
Vi har fått se fenor som är fastspända vid vaderna, fenor som går att vika ihop, fenor i psykedeliska färger, fenor med lustiga dekorationer och fenor gjorda av genomskinlig plast. Övriga innovationer föll omedelbart i glömska. Ingen av dem kom ens i serietillverkning.

Aileronfenor
Eller gjorde de det…? För mer än ett år sedan såg jag några fenor där bladet med hjälp av konsoler hade förskjutits upp från fotfickan. Bladet låg inte längre i linje med simmarens ben och fot. Grundidén var för det första att man kan promenera på land med fenorna påtagna. För det andra att bladet ger bättre framdrivning. Det sitter ju inte mitt i vattenvirvlarna som skapats av simmarens ben och fötter.
Först såg jag dem som en tämligen onödig uppfinning. Därför blev jag förvånad när två par serietillverkade Aileronfenor skickades för testning. På det ena paret liknade fotfickan snarast en toffel med hälkappa. På det andra var fotfickan öppen bakåt och försedd med hälrem. Framtill påminde fotfickorna på bägge paren om lästen på ett par träskor.
Frågan var: skulle fenorna ge tillräcklig fart i vattnet? Tillräckligt för att uppväga alla hånfulla kommentarer jag ofrånkomligen skulle bli utsatt för? Tänk om jag tog dem med mig på en dyksafari…
Bladen tycktes likna dem på ett par vanliga ”paddelfenor”. De hade inga mjuka inlägg av gummi för att ge böjlighet i längsled och skapa skoveleffekt. De var inte heller kluvna för att efterlikna en snabbsimmande fisk. Jag förväntade mig alltså att de skulle vara lika ineffektiva som gammaldags helgummifenor. Idag finns många nya fentyper på marknaden. Nu skulle de här få bevisa vad de gick för!

Bassängtest
Jag skred till verket beväpnad med en hastighetsmätare för undervattensbruk. Ett par standardfenor av typen Mares Plana Avanti Quattro togs med som jämförelse. Jag simmade åtskilliga längder. Tog i allt vad jag orkade med mätaren framför mig. Vid varje banlängd noterade jag högsta fart jag kunde åstadkomma. Tyvärr höll Aileronfenorna inte vad de lovade. Den högsta fart jag kom upp i med skenande puls var 3,9 km/tim. Det var bästa resultatet av många banlängder. Ändå såg jag till att vara fullt utvilad mellan försöken.
Som kontrast kom jag redan på första försöket upp i 4,6 km/tim med Quattrofenorna – nästan utan ansträngning. Inte bara det. Vid ytsimning med Aileronfenorna märkte jag en sak. Jag plaskade mer än vanligt. Fenorna tenderade att gå upp över ytan.
Enda märkbara fördelen tycks vara möjligheten att gå tämligen obehindrat på land med fenorna påtagna. Men – som jag alltid har sagt –...