Full som en alika
Luften kändes seg som tjära. Jag önskade regulatorn åt fanders. ”Den påstås kunna leverera nog med luft på stort djup för en vuxen karl. Men då menades nog någon italiensk fridykare – en sån där som bara behöver en halvliter luft i timmen.” Så tänkte jag medan hjärtat slog frivolter. Svetten pärlade i ansiktet under masken. Jag var skiträdd och ville upp. Precis så var det tydligen att drabbas av kvävenarkos...
Själv tyckte jag nog att jag var en hyfsat erfaren dykare. Började dyka 2001 och hade redan haft kroppen helt nedsänkt 115 gånger. Jag hade genomfört grunda naturdyk och lite djupare vrakdyk. I kraft av min divemaster-utbildning hade jag också hjälpt till lite på grundkurser. Men jag hade aldrig varit djupare än 34 meter. Jag ville gärna fortsätta. Mitt intresse för teknisk dykning var redan mycket stort.
Så blev jag inbjuden att komma med till Kristiansand. Som ”blender” skulle jag hjälpa till med att fylla flaskorna på en nitroxkurs. Samtidigt skulle jag få chansen att dyka lite djupare. Jag var glad som en lärka. Hade skaffat mig ny pony bottle med regulator och ägnade massor av tid åt att få allt att funka perfekt. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att testa prylarna i vattnet på hemmaplan.
Tre av oss kände varandra sedan förut. Vi hade likadana förväntningar – nämligen att få några häftiga dyk och samtidigt utöka vår komfortzon. Jag ville få mera rutin med min nya torrdräkt. Med mina 113 dyk var jag den minst erfarne. Därför höll jag ögon och öron öppna för allt som kunde vidga mina horisonter. Jag kände mig trygg. Jag hade förberett mig väl. Och jag befann mig bland gamla dykrävar.
Vi dök med stage-flaska för att kunna träna accelererad dekompression. Första dyket gick bra. Sikten var fantastisk. Vi dök alla tre runt ett skär. Maxdjupet var 29 meter. Vi tränade med stage-flaskorna. Efter 49 minuter bröt vi ytan igen med ett leende på läpparna. Jag hade förbrukat lite mera luft än beräknat. Men så måste jag också bråka lite med stageflaskan.
Må som en prins Eftermiddagen gick åt för att fylla flaskor och hjälpa till. Efter kvällsmaten ville vi göra ett skymningsdyk på Seattle. Alla såg fram emot det. Där finns något i vars och ens smak. Det blev ett bra vrakdyk på rätt så stort djup – till och med ett ”halvt” nattdyk. Alltså tredubbelt upp av allt. Nu citerar jag direkt från min dyklogg: ”Skymningsdyk på detta jättevrak – kanon! Ljuskäglorna från de andra dykarna liknade en scen ur Stjärnornas Krig.” Vi gick ner längs linan till vrakets grundaste del på cirka 22 meter. Sedan fortsatte vi ner till 36 meter. Där är vraket knäckt. Man kan se bommen som fortsätter ner till skorstenen. Vi lyste in i de kolossala lastrummen och såg batteriet av tryckkärl. Till sist tillbringade vi lite tid vid aktern. Jag tyckte det kändes jätteskönt på 36 meter. Tänkte att mina förberedelser hade burit frukt. Jag var mycket uppmärksam på eventuell djupberusning. Hade inte den minsta förnimmelse av obehag, yrsel, lyckokänsla, ångest eller liknande. Jag mådde helt enkelt som en prins.
Efter dyket gick snacket för fullt. Luften var mättad med välbehag. Jag närmast svävade på små moln. Allt hade bara gått finfint. Det var mitt dittills bästa dyk på Seattle.
Livvaktseskort Nästa dag skulle vi dyka först på eftermiddagen. Det var en hel del...
