Galapagos

Har du övat nu då? frågade pappa när han slog sig ner på sängkanten och såg lite lagom sträng ut. För mig som geografitokig 10-åring var detta veckans höjdpunkt. Jag skulle hålla för ögonen medan pappa koncentrerade sig på världskartan över sängen. Så började han fråga och jag svarade så fort jag kunde.

– Österrike?
– Wien!
– Indien!
– Delhi!
– Ecuador?
– Quito!

Varje gång vi kom till detta sydamerikanska land under ekvatorn tog jag för ett ögonblick bort mina händer från ögonen, satte pekfingret på fastlandet och lät det sakta glida ut till havs. Flera centimeter ut i Stilla Havet låg små bruna prickar och bredvid stod det ”Galapagos”. Fingrarna hade gjort resan så många gånger över kartan att den ljusblå pappen började se lite smutsig ut. När det sedan var dags att sova var det ofta om dessa magiska öar som jag drömde. Om jättelika sköldpaddor, fåglar med röda påsar på halsen och ödlor som åt sjögräs…

Ankomst Det ser ju ut som Gran Canaria, säger min dykkamrat Per och skrattar. Vi har just landat på San Cristobal, Galapagos och kikar ut över det torra lavalandskapet. Trots att vi befinner oss på andra sidan jordklotet och snart ska påbörja en av världens mest spektakulära dykryssningar, måste jag nog hålla med. Hela illusionen förstärks av att det även på denna ö är spanska som ekar ur flygplatsens högtalare. Vilket antiklimax, min drömresa håller på att krackelera innan vi ens hunnit ner till hamnen. I ankomsthallen möter vi de övriga gästerna och tillsammans med vår guide Luis bordar vi minibussen som skall ta oss till båten. Majoriteten av de ca 70 000 turister som kommer till Galapagos gör enbart landturer. Men varje år kommer ett par tusen dykare som – precis som vi – har siktet inställt på havet och dess invånare.

Specialpolis Kvällen före hade vi fått ett meddelande på hotellrummet som påminde oss om att vara på flygplatsen minst två timmar före avgång! I våra öron lät det lite väl mycket med tanke på att det handlade om ett inrikesflyg och dessutom innebar att väckarklockan måste ställas på 05.15. När vi anlände till Guayaquils flygplats möttes vi av personal som slussade oss genom det myller av människor som trots den tidiga timmen befann sig i området. Väl inne ombads vi att ställa oss på rad och öppna alla våra väskor och strax därefter kom en uniformerad specialpolis för att inspektera bagaget. Det man letade efter var inte vapen eller narkotika utan något betydligt farligare – nämligen frukt, blommor, jord och annat som skulle kunna ställa till med en enorm förödelse om de nådde Galapagos känsliga ekosystem. Vid incheckningsdisken var det dags för granskning nummer två, baggagevikten. 20 kilo är max och om nålen passerar denna gräns är det bara att ta fram plånboken. Priset på övervikt är 1 USD per kilo, per väg. Alla som varit ute och rest med sin dykutrustning förstår att...