Grottor för hela slanten

Vi simmar just förbi den något makabra skylten med ordet ”Stop” och teckningen av ”The Grim Reaper” – Döden med lien. Skylten har satts upp för att avskräcka otränade dykare från att lämna ljuszonen och simma längre in i grottan. Där behövs ytterligare utbildning och erfarenhet. Snart är vi 25-30 meter längre in. I skenet från min lampa kan jag ana början på den permanenta ledlinan. Den är avsiktligt placerad så långt in i grottan. Man ska inte kunna få syn på den utifrån den ljusa zonen. Då kunde den locka in svaga själar alldeles i onödan.
Danny binder fast änden påvåra linrullar på den permanenta linan. Vi har alltså en säker väg ut i solljuset om något skulle gå på tok. Jag ger honom OK-tecken med lampan. Vi börjar simma in i Ponderosa – en av områdets mest berömda grottor. Det är mitt första riktiga grottdyk på ett bra tag. Vattnet är klart och ljummet. Därför får jag en känsla av trygghet. Med härlig ro i själen börjar vi utforska grottan. Den heter också Garden of Eden – Paradisets lustgård.

En av lockelserna i Ponderosa är haloklinerna. De flesta som dyker i havet har stött på termokliner – gränsskikt mellan vattenlager med olika temperatur. Vattenlager med olika salthalt bildar också ”språngskikt” eller gränsskikt. Övergången mellan två vattenlager med skillnad i salthalt kallas alltså haloklin. Saltvatten är tyngre än sötvatten och skiktar in sig under det. I gränsskiktet mellan vattenlagren uppträder både speglingar och ljusbrytningsfenomen. Vi får därför se en del märkliga effekter när vi möter haloklinen på ungefär tio meters djup. Danny har tidigare förberett mig på att vi ska få se halokliner i grottan. Ändå ger de en besynnerlig känsla.
Vattnet i en grotta håller alltid samma temperatur som årets genomsnittliga lufttemperatur ovan jord. Därför är det söta grundvattnet i mexikanska grottor alltid cirka 25 grader varmt. Saltvattnet har trängt in från Karibiska Havet. Det är däremot 27 grader varmt och känns jämförelsevis mycket ljummet när man simmar genom det. Det märkligaste är ändå avvägningen. Det är som om en osynlig hand håller mig uppe när jag försöker tränga ner i lagret med saltvatten. Jag var alltså neutralt avvägd i det övre lagret med sötvatten. Nu blir jag för lätt i det salta. För att komma ner måste jag släppa ut massor av luft innan jag blir rätt avvägd igen. Det är ju rena motsatsen vad jag har blivit uppfödd med. Ännu konstigare blir det på vägen upp. Då byter jag från saltvatten (där jag är avvägd) till sötvatten (där jag plötsligt är alldeles för tung).

Oändlig tid
I Frankrike liknar de flesta grottor rakt borrade tunnlar. I motsats till dem vindlar gångarna i Mexiko hit och dit. Det blir svårt att avgöra kompasskurs och riktning.
Jag kan livligt föreställa mig varför det tog så lång tid att kartlägga de här grottsystemen och hitta förbindelser mellan de olika cenoterna (sjunkhålen). Samtidigt blir det helt självklart varför den här...