Hakuna Matata

Känslan av att ha rest långt är bra tror jag. Då märker man bättre på ett eller annat vis att man verkligen är långt hemifrån. Inte bara fågelvägen. Även i både kulturell och geografisk bemärkelse.
Tidsskillnaden är inte stor. Ändå kan man få en sorts ”mental jetlag” om man kommer fram för snabbt till ett fjärran resmål. Huvet hänger liksom inte med kroppen. På den här resan har jag haft en del väntetid mellan de olika etapperna. Då har jag fått tid att ”landa” och komma ikapp mig själv.
Resan till Pemba gick via London. Därifrån på en långlinje till Dar es Salaam. Kort transfer från utrikes- till inrikesterminalen med taxi. Ett par timmars väntan på ett förträffligt kafé i en annars dötrist avgångshall. Sedan med ett litet propellerplan till Zanzibar. Slutligen ett ännu mindre plan till den nordliga grannön Pemba. Det landade på en airstrip vid huvudstaden Chake Chake.
Med viss spänning spanar jag efter den som ska hämta upp mig. Jag har inte riktigt någon Plan B om ingen kommer… Till all lycka står där en jeep och en kille med en Manta Resort-skylt i handen. Bilföraren talar inte ett enda ord engelska. Min swahili är inte vad den aldrig har varit. Jag försöker fråga honom om avståndet till vår bestämmelseort. Snart ger jag upp. I stället för att samtala tittar jag på landskapet och människorna vi passerar. Det är faktiskt folk överallt. Jag får intrycket att ön är tätbefolkad. Eller de kanske bara lever sitt liv längs vägarna?
Då slår mig en sak. Ingen är ensam! Alla rör sig i grupper – antingen de rider på åsna, cyklar eller går. Människorna ser ut att vara fattiga men inte nödlidande. Livet går sin gång. Getter och höns och människor på vägen. De förstnämnda väjer i sista ögonblicket när de hör jeepens ständiga tutande. Folk är klädda i arabiska och typiskt östafrikanska klädedräkter.
Efter att ha kört i vansinnesfart i drygt en timme svänger vi av från asfaltvägen. Vi kommer in på en skogsstig. Jag antar felaktigt att det är infartsvägen till centret. Det visar sig vara cirka 25 kilometer oasfalterad väg kvar. Väg är kanske mycket sagt. Nu begriper jag varför jag blev upphämtad med ett så robust fordon.
Vi skumpar fram genom Ngezi-skogen – enligt uppgift en av världens äldsta regnskogar. Där lever en sorts flygande hundar som bara finns på Pemba. Dessutom kan man se olika apor, en liten antilop i storlek som en kanin och många andra sällsynta och exotiska djur. Slutligen kommer jag fram till den avsides belägna Manta Resort. Stället ska vara mitt hem under den närmaste veckan. Det har gått 26 timmar sedan jag åkte hemifrån.

Utsikt
Jag möts av leende personal med bländvita tänder. Jag blir visad runt på anläggningen. Den är välsignad med den mest hänförande utsikt man kan tänka sig. Det hela ligger högt uppe på en slänt. Man har utsikt över havet överallt – oavsett om man vistas på terrassen vid den öppna restaurangen, runt simbassängen eller i...