HMS Repulse
– vrakdykning i Malaysia
Det var den 10 december 1941. Kriget i Stilla Havet hade just brutit ut då den 240 meter långa slagkryssaren HMS REPULSE siktades av japanska flygplan. De brittiska fartygen attackerades av 86 japanska stridsflygplan från den 22:a flygflottiljen. HMS REPULSE överlevde en bombträff och lyckades väja för 14 torpeder innan hon sänktes, 20 minuter efter att ha blivit träffad av fem torpeder.
65 år senare har John Liddiard rest till Tioman Island i Malaysia för att besöka den berömda krigskyrkogården.
Solens första strålar väcker mig på madrassen på däck. Jag är lättad över att sjön har lagt sig sedan gårdagskvällens avresa från Salang. Vår kapten tvingades inte återvända. Vi har bara två dagar på oss för att dyka vid ön Tioman. Vi har tajmat in dem vid slutet på säsongen. Jag har inte tillräckliga reserver för dåligt väder i mitt tidsschema.
Vi har ytterligare en eller två timmars gångtid innan vi kommer till vraket efter HMS REPULSE. Jag använder tiden för att kolla utrustningen. Som på så många ställen med djupa dyk är prylarna en blandning av egna och hyrda grejor – i det här fallet från teknikskåpet hos min värd B&J Diving.
Varje del av utrustningen är bra. Men den sammanlagda konfigurationen blir nästan ny för mig. ”Nästan” enbart för att jag lyckades få ta ett snabbdopp vid bryggan i går kväll. Jag måste ju kolla hur mycket bly jag behövde.
Tydliga torpedhål
Bara några meter under mig kan jag redan se skuggan av styrbordssidan på REPULSE. Det gula på Bens flaskor och skoter avtecknar sig skarpt mot ett mörkt torpedhål. Där knopar han fast nedstigningslinan. Nedstigningen är enkel. Ingen ström alls. Slacket i linan bara flyter i vattnet. Senare medger Martin att det delvis beror på planering och delvis på tur. Strömmar och slackvatten är inte lika förutsägbara som exempelvis i Engelska Kanalen.
Först handlar det om det allmänna mönstret av havsströmmar i södra Kinesiska Sjön och Thailandsviken. De drivs av monsunvindar. Sedan är det effekterna av tidvatten. Skillnaderna i vattenstånd är stora så här vid dagjämningen. Ibland tar systemens effekter ut varandra. Ibland förstärker de varandra. Och ibland stillnar havsströmmarna så att man faktiskt slipper ström vid slackvatten.
HMS REPULSE vilar på babordssidan. Hon har tippat över lite så att däcket bildar ett överhäng ovanför däcksbyggnaderna och kanonerna. Ändå ligger hon inte helt upp och ner som de flesta krigsfartyg. Är det en följd av att REPULSE var en lättare beväpnad kryssare? Eller beror det på förloppet när hon sjönk?
Nedanför torpedhålet följer vi öppningen i överbyggnaden. Där går katapulten för sjöflygplanet över däcket. Sedan vänder vi föröver precis ovanför mittlinjen. Simturen tar mig förbi ett av luftvärnsbatterierna och runt en kanonlavett med tre fyratums eldrör. Artilleriet fortsatte att ge eld mot alla Mitsubishi Betty-torpedbombare ända tills den sista explosionen fick Repulse att kapsejsa. Först då gavs order om att överge fartyget.
Bägge pjäserna är lossbrutna från sina fundament. Man kan se drivmekanismerna omgivna av små högar med ammunition. Hela 513 man ur besättningen på 1 309 gick förlorade tillsammans med fartyget. Därför betraktas HMS REPULSE som en krigskyrkogård. Dykare bör inte ta sig in i vraket. Ändå får skadorna mig att undra var ”inne” börjar och ”ute” slutar. Jag drar en mental linje över vraket. Den gränsen får jag inte överskrida.
En annan gräns på det...
