Hulda af Ven

Hulda byggdes som 2-mastskonert vid Pukaviks varv i Blekinge och hon levererades år 1896 till ett partrederi i Skillinge. Hon byggdes i ek och furu på kravell av Skeppsbyggmästaren Karl Johansson. Längden var 21,13 meter och bredden 5,80 meter.

Under drygt 50 år seglade hon i Skåne och på Västkusten, vanligen med cement och sockerbetor. Hon bytte under denna period ägare flera gånger. År 1927 blev Falkenberg hemmahamn för Hulda. Det var skepparna Gustaf E. Bengtsson (”Damma Gustaf”) och Carl A. Andersson (”Bonnas Carl”) som köpte fartyget och blev dess redare. ”Damma Gustaf” sålde år 1932 sin del i fartyget till Alvar Möller i Falkenberg. Detta år satte man in den första motorn på 30 hk i Hulda. Hon fick en starkare motor efter bara tre år. ”Bonnas Carl” sålde år 1934 sin del i fartyget till Olof ”Olle” Olofsson i Falkenberg, som tillhörde en, sedan generationer, berömd sjömanssläkt. År 1934 tacklades Hulda om till galeas. Efter att ha seglat för Falkenberg i tio år såldes galeasen Hulda år 1937 till Halmstad. År 1945 såldes hon till Ven, och därav nuvarande namnet Hulda af Ven.

förlisning Det som gör vraket intressant är att Hulda använts vid en filminspelning. Europafilm i Stockholm köpte Hulda år 1956 och hon var med i filmen ”Där möllorna gå ...” Edvard Persson och Ingeborg Nyberg spelade huvudrollerna. Det var Edvard Perssons sista film, denna sågades dock totalt av kritikerna. Hulda totalförliste år 1961. Förlisningen i sig var väldigt odramatisk. Hulda draggade under en storm och gick på grund och sjönk. Hulda ansågs inte värd att bärga, men masterna kapades efter förlisningen och återfinns idag vid en sjöbod vid stranden på Lökholmen

att dyka på Hulda Dykningen på Hulda är enkel. Hulda är ett av de vrak man passerar när man beger sig ut från Dalarö med båt för att nå de yttre vraken utanför Biskopsön (Najade, Sappemeer, Melanie). Det är dock sällan man stannar till här för att dyka, vilket är synd, då vraket är väldigt fint och intakt, och helt klart sevärt.

Dyket sker lättast genom nedstigning längs bojlinan. Om vädret är lugnt kan man även göra en fri nedstigning utan referens direkt till vraket. Dyket sker lämpligen genom att man börjar på utsidan och tar ett varv längs botten och tittar på lite vrakdelar och annat skrot och korn som ligger utspritt. Det är en ganska häftig känsla att simma utanför ett skrovhelt vrak på grunt vatten eftersom man har gott om tid att se sig omkring, till skillnad från vrak som ligger djupare, vilket ger kortare bottentider. Fisklivet är ofta rikligt och har man tur stöter man på den bofasta sjuryggen som håller sig i närheten och runt skrovet.

Eftersom vraket står stadigt på botten och ligger grunt hinner man mer än väl runt hela ett par varv, så det är gott om tid. Mest saker är det att se på däcket. Överbyggnaden är borta och lastrummen är öppna. Det är dock inte ett vrak som är...