Inge Lennmark
DYKs meste medarbetare
Han har fyllt 65 men har ännu inga planer på att lägga av. Inge Lennmark är DYKs meste medarbetare med sina 27 år i tidningens tjänst. När jag frågar hur han vill bli titulerad är han noga med att undvika epitetet ”marinbiolog” eftersom den benämningen skulle indikera att han enbart fokuserar på livsformerna i havsmiljöerna – inte i sjöar och älvar. Inge räcker över sitt visitkort där det står biolog, dykare, fotograf, författare och föredragshållare. En levande enmansshow med andra ord!
Att Inge skulle hålla på med fotografering i någon form stod klart ganska tidigt. Redan i realskolan (motsvarar högstadiet) var han så flitig med kameran att en lärare bjöd hem honom till sig för att föreviga familjen. När det sedan var dags för militärtjänstgöring blev det som fotograf vid Arméns Fotoskola.
En del av utbildningen skedde i flygplan där man övade på att ta bilder som var absolut vertikala, där man alltså blickade spikakt ner mot marken. Ett klassiskt motiv var en hög skorsten. Om man tryckte av för sent eller för tidigt så kunde man ana sidan av skorstenen, något som gav underkänt.
– Under övningarna flög vi alldeles ovanför grantopparna tills vi kom fram till objektet som skulle fotograferas, minns Inge. Då steg piloten rakt upp så kraftigt som planets motor medgav innan han vinklade ner ena vingen mot marken vilket gav fotografen en sekund eller två att ta den önskade bilden. Ibland när vi landade hände det att man fick plocka bort tallkvistar från landningsställen, så nära trädtopparna flög man för att undvika radarn, berättar Inge.
Jag frågar Inge om den tjänstgöringen gav honom färdigheter som han haft användning för som naturfotograf.
– Ja, absolut! Konsten att trycka av bilden och frysa verkligheten i exakt rätt millisekund, den lärde jag mig där, berättar Inge. Dessutom fick man lära sig att sätta upp ett fotolabb och tryckeri var som helst. Oavsett om det var mitt i vintern, utan el och utan vatten. Just det att inventera resurserna och se hur man ska lösa sina uppgifter för att nå målet, är något som jag har haft med mig, säger Inge.
2002 utsåg Naturvårdsverket Inge Lennmark till Årets Fotograf. Det gav honom en check på 10 000 kronor vilket räckte ”precis” till en rulle papper och en omgång bläck till hans stora färgprinter. I priset ingick också boende i valfri Nationalpark.
– Men det priset kunde jag aldrig utnyttja. Jag är ju tvungen att kunna köra hela vägen fram med min dykbuss där jag hade all min dyk- och fotoutrustning. Men stugorna i dessa Nationalparker låg av naturliga skäl långt bortom allfartsvägarna., berättar inge.
Din sista bok i undervattenstrilogin heter Innanhav och täcker kustremsan från Kullaberg till Haparanda. Hur ser du på hälsan i Östersjön? Är den bortom all räddning eller finns det hopp?
– Den bild som media har gett av Östersjöns situation är i och för sig sann men den ger inte en ökad miljömedvetenhet utan skapar snarare uppgivenhet. Vad ska folk, som inte varit nere och med egna ögon sett hur det ser ut i Östersjön, tro när de ständigt matas med tidningsrubriker som basunerar ut att Östersjön är död. Om det egentligen är forskarna som säger så eller om det är journalisterna som tolkar forskarna så, det är omöjligt för mig att veta, menar Inge.
Att det skulle bli en undervattenstrilogi var inget som var planerat från början. Första boken var Kusthav som utkom 1983 följt av Sjö &...
