Isdyk i havet
- en polarkick på hemmaplan
Ännu en blåsig, kall och isande januaridag förflyter. Snön täcker terrängen och isarna ligger tjocka över både sjö och hav. Dykningen känns avlägsen. Arbetsveckan är slut och efter att ha handlat fredagsmys och hämtat barnen på dagis går veckans sista vardag mot kväll och jag hamnar likt förbannat, trots löften till mig själv att låta bli, i TV-soffan. Jag funderar, vill bryta slentrianen, måste göra något nytt, något som kan förmå mig att se ljuset på andra sidan de här tunga, mörka nordiska vintermånaderna. När jag var yngre var jag en adrenalinpundare som ständigt sökte kickar och jag hade aldrig några problem att hitta dem. Det var störtlopp ner för pisterna och ett ivrigt letande efter de farligaste sluttningarna. Klätterträden bestegs till kronorna. Min far fick komma med en specialtillverkad stege för att hämta ner mig. Cykeln rullade ner för stup, skateboarden för branta backar och broräcken balanserades alltmedan min mor satt hemma och grät av oro. En gång när jag var åtta och fick se en kille i tredje klass med kryckor omgärdad av skolans populäraste flickor kunde jag inte motstå frestelsen att med högsta möjliga fart cykla rakt in i ett elskåp. Idén resulterade i en kvaddad cykel och en kullerbytta i luften med en perfekt landning i upprätt ställning på båda fötter. Inte den minsta skråma blev det. Inga kryckor förstås – och inga tjejer.
Var kan jag finna spänning och ett innehåll utöver det vardagliga? Nu när jag själv har blivit den där oroliga föräldern som aldrig skulle tillåta mina barn att göra det jag själv gjorde som barn så känns det där ännu mer avlägset. Jag bryter upp lådvinskartongen och kramar ur de sista dropparna i mitt glas och grubblar vidare. På TV talar de om fortsatt kyla och det är då jag kläcker idén! Jag slår numret till min vän Marco. Han blir entusiastisk när jag presenterar mitt förslag och köper det utan att jag behöver använda min uttänkta övertalningsplan. Så nästkommande dag är vi på väg till riksbekanta Släggö i Lysekil. Isdyk i sjöar har jag gjort många gånger förut men nu när vi har haft ett par riktiga västkustvintrar, vars iskyla inte skådats sedan 80-talet, vore det ju synd att inte utnyttja möjligheten att dyka under havsis.
Isigt Släggö
Himlen är blygrå och vinden når kulingstyrkor när vi parkerar bilen vid Släggö. Asfaltsplanen, för dagen glaserad med ett tunt lager is, ligger helt öde sånär som på ett äldre par som balanserar med sina promenadstavar mellan de uppskottade snödrivorna. Kontrasten gentemot sommardagarnas hysteriska hets efter parkeringsplatser är närmast total. När jag öppnar bildörren slår blåsten mig i ansiktet likt ett hammarslag och då jag börjar klä om till underställ tar det emot. De blott fem minusgraderna känns med den råa och fuktiga vindens hjälp som betydligt fler. Kylan gnager ända in i märgen och jag börjar för ett ögonblick att tvivla.
Torrdräkten är styv och dragkedjan känns ovanligt trög men...
