I Jack Sparrows kölvatten

Mitt äventyr ute på oceanen hade all dramatik och spänning i en skattjakt. Här var jag nu i kölvattnet på självaste kapten Jack Sparrow. Men jag letade inte efter sköldpaddor.
Vi hade satt segel i St Vincent med kurs mot Tobago Cays. Kay Wilson är ägare till Indigo Dive Centre. Hon hade slagit sig ihop med John West på TMM Yacht Charters för att organisera den första dyk- och seglingssemestern någonsin vid St Vincent och Grenadinerna. Vår skuta var mycket lyxigare och mera välkomnande än piratskorven Black Pearl. John hade chartrat Allicat. Hon är en 14 meter lång franskbyggd Privilege 465-katamaran med dubbla Volvo Penta-motorer.
Under resan skulle vi stanna till vid öarna Bequia, Mustique och Union. ”Vi har cirka 35 sjömil till Tobago Cays” upplyste skepparen Seymour. Färdplanen är mycket flexibel. Den medger massor av valmöjligheter. John berättade om katamaranerna. Den största han hade kunde utan vidare ta med 8-12 dykare. De är egentligen inte lustjakter men extremt rymliga och bekväma med både luftkonditionering och hytter med eget badrum.
”I’ve got sunshine on a cloudy day” sjöng Temptations en gång. Det blev min refräng genom hela veckan. Kay förklarar att ortsborna (”Vincys”) kallar regnet ”flytande solsken”. Hon sade: ”Jag har fört dagbok de senaste fem åren. Juli är bästa månaden för ett besök – för både vädret och sikten i vattnet.” Kanske jag skulle skylla den lilla felsägningen på den gamla hederliga växthuseffekten. I stället för klarblått tycktes havet vara rejält grumligt. ”Det gröna vattnet kommer från Orinocoflodens utflöde” upplyste Kay.
Kay hade organiserat ”mottagningsdyk” på varenda ö. Det betydde att öns lokala dykcenter hämtade upp oss från katamaranen, tog oss med ut på dykning och återbördade oss till moderfartyget igen. Vad kunde väl vara bättre? Inga bekymmer med att ordna extra transporter. Ingen risk att åka vilse längs den långa färdvägen.
Bequia var den första hamnen vi anlöpte. Den visade sig ligga cirka en timmes seglats från St Vincent. Strandpromenaden var proppfull av överhängande palmer med mysiga barer och restauranger emellan. John hade sagt att ortens matvaruaffär var värd ett besök. Om inte annat för att få en skymt av ägaren Doris håriga armhålor!
Vi fick tillräckligt med tid mellan dyken för att besöka Orton Kings skyddsområde för havssköldpaddor. Han har mer än 50 sköldpaddor – mest soppsköldpaddor och karettsköldpaddor. ”Under de senaste fem åren har jag satt ut mer än 860 ungar i havet” berättade han. Orton väntar tills sköldpaddorna lägger ägg. Sedan döljer han alla spår ovanpå boet så att ingen kommer och stjäl äggen.
Efter ett tag är det dags för kläckning. Då lägger han ett bildäck ovanför boet. Ungarna blir kvar inuti däcket. Han matar ungarna för hand i sin uppfödningsanstalt och släpper dem fria inom tre år. Seymour hade lovat mig att få se sköldpaddor. Det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Pinsamt...