Kan en gammal hund lära sig sitta?

Vi började göra långa och djupa dyk på vrak i mitten av 90-talet. Som till exempel på Robert vid Ven i Öresund – mörkt, strömt, dålig sikt och mycket sjöfart på ytan. Unga, entusiastiska och helt säkert emellanåt dumdristiga skapade vi vår egen dykteknik utifrån vad vi kunnat läsa oss till i olika internationella tidningar och böcker. Internet fanns knappt då och inte så värst mycket kurser heller. Nitrox var något nytt och okänt, i alla fall i vår värld.

Så när vi behövde mer säkerhet köpte vi en regulator och enkeltia 300 bar till, buntade ihop det med den gamla flaskan och bytte regulator då och då för att hålla luftnivåerna i flaskorna någotsånär jämna.

Med åren blev vi så klart klokare och lärde oss mer, och det dök upp bättre grejer på marknaden. Vi skaffade dubbeltior 300 bar med manifold och linrullar och bojar för de där långa dekompressionsstoppen i strömt vatten. Men det blev liksom aldrig av att gå någon teknisk kurs, i den mån de överhuvudtaget fanns. Vi lärde oss av andra, av att läsa manualer, av egen erfarenhet.

Idag är utbudet av kurser lyckligtvis ett annat. Och jag både äldre och visare. Dessutom ringrostig eftersom arbetet stjäl för mycket tid från den mer avancerade dykningen. Så när möjligheten att följa med på kursen ”SSI Extended Range Trimix” arrangerad i samarbete med blueotwo på deras lyxiga liveaboard Blue Melody dök upp var jag inte sen att tacka ja. 

Blueotwo har helt enkelt samlat ihop ett par riktigt erfarna instruktörer inom teknisk dykning, släpat ombord vansinnigt många lagerflaskor syre och helium, boosterpumpar och annat och sen bjudit in till en veckas teknisk dykkryssning med möjlighet till fortbildning. Jag mönstrar på den 40 meter långa båten, får en fin hytt tillsammans med en äldre brittisk dykare och sen är det briefing. Vi är ett varierat gäng – en grek, en pollack, en sydafrikanska, jag själv från Sverige och så en bunte britter. Många ska gå kurs på JJ Rebreather, några på en högre nivå. Åldern är också spridd men ändå är snittet förvånansvärt högt, speciellt bland britterna. När jag sedan hör snacket vid middagsbordet inser jag att det var längesedan jag hade de coolaste dykhistorierna att berätta – flera av dem har nyligen varit tillsammans på en teknisk vrakdykningsresa till Bikiniatollen. Jösses.

Fjärilar i magen

Jag måste erkänna att jag är lite nervös inför första dyket med min instruktör, sydafrikanen Paul Toomer, som just nu utvecklar den tekniska dykningen inom SSI och som skrivit den pinfärska manualen till min kurs. Ska jag hålla måttet under första dyket med massor av övningar med att stänga och öppna kranar, byta flaskor, dela gas och allt det där? Inte nog med att jag aldrig dykt med torrdräkt i Röda Havet förut (förvisso mycket i kallare vatten men ändå), jag är högst ovan vid att ha en stageflaska hängande på vänster sida. Det är med små fladdrande fjärilar i magen jag hoppar i vattnet vid grunda Poseidon...