DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Reportage  Reportage
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Samhällets ledare Edjie Aljari. Han har precis fångat en muräna, som han sedan sålde för motsvarande 35 kronor.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Badjao-byn i Davao City som artikelförfattaren bodde i. De bygger sina hus på samma sätt oavsett vart i Filippinerna de befinner sig.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Omgivningarna är vackra men vardagslivet är hårt för fiskarna. Här ses Berto ombord på sin båt tillsammans med sonen Pedro.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Edjie är byns skickligaste jägare. På högerfoten har han en hemmagjord fena.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Fiskare på väg upp med båten efter en fisketur på havet.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Här laddar Issau sin harpun innan det är dags att bege sig ner igen.
Livet som havsnomad – en kamp mellan två världar
Issau på väg upp till ytan. Han anses vara byns bäste dykare. Notera de hemgjorda simglasögonen.

Livet som havsnomad

– en kamp mellan två världar

Text och foto: Erik Abrahamsson
Ursprungsfolket Badjao är havets mästare. I århundraden har de levt, dykt och fiskat på Suluhavet i södra Filippinerna. I början av januari åkte Erik Abrahamsson från Österlens folkhögskola till Mindanao för att leva tillsammans med havsnomaderna. De är fantastiska dykare och sjöfolk och lyckas bevara sina traditioner trots minskade fiskebestånd och piratattacker.

Varje morgon klockan fem är det fullt av liv i byn. Barn leker, motorer bärs ner från hyddorna och fiskeutrustningen förbereds: harpuner, simfötter, simglasögon. Ett tag senare glider båtarna ut i tidvattnet och en fisketur tar sin början. Fiskarna sitter vaksamma i båten och blickar ner i vattnet för att hitta det fina, klara vattnet som lämpar sig för fiske. När de är nöjda tar de på sig de hemmagjorda simglasögonen, laddar harpunen och trär på sig simfötterna av trä. De hoppar i vattnet och försvinner under vattenytan. Efter ett tag dyker de upp igen, utspridda tiotals meter från båten, och en man har en fisk spetsad på spjutet. Han trär fisken på en fiskelina som han lindar runt kroppen, och dyker igen. Efter några timmars fiske samlas männen på båten och tillagar den färska fisken mitt under den gassande solen…
Fiske, båtar och exotiska dykupplevelser - det var exakt vad jag hoppades på när jag planerade resan i Sverige och tog den första kontakten med havsnomaderna. Jag ville ta del av deras traditionella levnadssätt och se hur det påverkas av det moderna samhället. Är de nöjda med sina liv, eller vill de anpassa sig till det framväxande samhället?
När vi färdas på havet sitter fiskarna stolta och uppresta mitt under solen, medan jag kryper ihop under ett provisoriskt tak som de tillverkat åt mig. Vi sticker ut, de har mörk hud och deras hår är blont på grund av solen och havssaltet. Jag är en västerlänning som är på sjöss tillsammans med de ”ociviliserade” och ”smutsiga”, så kallade sjözigenarna. Förbipasserande tittar storögt på oss. De frågar om jag är kidnappad, men jag vinkar avvärjande. Det växer fram en speciell vänskap mellan oss – varje dag ger nya möten, nya förklaringar och nya skratt.

De bor i ett vattensamhälle
Fiskarna lever i ett samhälle utanför Davao City, Mindanao. De bor i höga stylthus flera meter över vattnet. Det kryllar av barn bland pålarna som springer omkring med små träbåtar, badar eller leker traditionella lekar utan dataspel och television. Sammanlagt bor det 300 människor i samhället, och de trängs i ett fyrtiotal hyddor. Myndigheterna har försökt flytta dem till andra bosättningar men de kommer alltid tillbaka till havet och bygger deras hus på samma sätt – de vill känna havets vågor under dem.
Vistelsen hos Badjao är en tid av fiske, simning, dykning och lek med barn. Min uppgift är att delta så mycket som möjligt i det vardagliga livet, att se och lära, inte att undervisa, inte att tala om för dem hur de ska leva. De kallar mig Melikan (amerikan), och trots att jag berättar att jag kommer från Europa, så insisterar de på att jag är från USA – det är ett av få länder de känner till. Barnen vill leka och föräldrarna ropar på mig för att foton på deras bebisar. De är oerhört barnkära och efteråt skriver jag ut bilderna och delar ut till familjerna. Tre-fyra personer talar engelska och de hjälper mig med kommunikationen. Först i slutet på...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser