Malta och Gozo

Uppgiften att välja ut de fem bästa vrakdyken vid Malta – både för sportdykare och tekniska dykare – är precis den sorts utmaning jag tycker är kul. Jag börjar med att försäkra mig om att projektets omfattning är rättvis. Vi kan ju inte lämna Gozo utanför. Och snart kan det finnas ett vrak vid Comino.
Därför sätter jag mig ner med den senaste upplagan av Peter Lemons bok ”Scuba Diving – Malta, Gozo, Comino” och gör upp listor. Där finns åtskilliga vrak jag inte har dykt på ännu. Somliga har jag helt enkelt missat för att jag aldrig har dykt tekniskt vid Malta eller Gozo. I ett fall för att skutan helt enkelt inte var sänkt förra gången jag var där.
Alltså har jag en perfekt ursäkt för ett återbesök. Den här gången tar jag med mig en rebreather. Då kan jag besöka de tekniskt krävande vraken enkelt och bekvämt. Det behöver inte kosta en förmögenhet i helium. Jag får också god tid på mig på vraken på vanligt sportdykningsdjup. Trots det måste jag dra en gräns. Jag beslutar att lägga den vid 75 meter.

Bevingat vrak
Direkt från flyget anländer jag till dykcentret Oxygène Malta. Jag vill inte börja med något alltför krävande. Visst hade jag en trevlig flygtur med Air Malta. Men mådde mina dykprylar lika bra i händerna på deras bagagelastare?
Vi lastar ombord på kapten Jasons båt Delfino. Sedan styr vi kosan mot en Bristol Blenheim-bombare som gick i drickat den 13 december 1941. På 38 meters djup och med idealisk nitroxblandning får jag sköna 25 minuter på vraket utan obligatoriskt dekostopp. Vraket består mest av stjärnmotorer och vingar. En bit av stjärtpartiet har hamnat framför förarkabinen. Propellern på babordsmotorn sköts bort av ett italienskt Macchi C200 jaktplan. Vraket är mysigt och trevligt. Det förtjänar att komma med på min lista.
Några meter djupare ligger HMS Hellespont. Det var en ångdriven bogserare med skovelhjul. Först sjönk hon i hamnen under en flygräd den 6 april 1942. Senare bärgades hon och dumpades utanför hamnen på 42 meter. Bogpartiet är mest skadat. En mysig styrhytt finns kvar precis för om axeln mellan skovelhjulen. Själva hjulen togs bort. Men både axlar och ångmaskin finns kvar. Typiskt finfin medelhavssikt hjälper mig att verkligen njuta av ett vrak som skulle vara välbesökt i mina hemtrakter utanför Brighton eller Weymouth. Ytterligare en god kandidat.
Nu har jag blivit varm i kläderna. Då tar jag mig an resans djupaste vrak. Det är jagaren av Hunt-klassen HMS Southwold. Hon sprängdes i två delar av en ytmina den 23 mars 1942. De två skrovdelarna ligger långt isär. Alltså är Southwold egentligen två dyk fast det bara är ett vrak. Jag väljer den upprättstående aktern på 73 meter. Det är tillräckligt djupt för att man ska slippa algpåväxten som dominerar grundare dyk. Bjärt färgade spongier sätter färgklickar på kanoner, sjunkbomber och utströdd ammunition. Inte en chans att jag kunde lämna Southwold utanför listan.
Nästa vrak är ett...