Nordiska rekord
– först, störst, sist och minst
Det finns ett grundmurat intresse för värdelöst vetande, galna rekord och kittlande fakta. Det handlar om var gränser går och genom dessa gränser är det enklare att relatera till det man ser, läser om eller upplever. Så förutom att det är kul har de en praktisk funktion. Därför har vi sammanställt något som kallas Undervattensvärldens nordiska rekord för er. Så häng med på lite seriöst vetande och kul information utan någon sliten röd tråd eller genomtänkt målsättning. Det är ganska befriande.
Ett lysande exempel på intresset för extrem information är Guinness rekordbok. Det började 1951 då VD:n för Guinness bryggeri hamnade i en dispyt med kompisarna i jaktlaget. Frågan var vilken som var den snabbaste jaktviltfågeln i Europa - ljungpiparen eller ripan? Det var där hans idé med Guinness Rekordbok föddes 1955. Boken har nu blivit ett rekord i sig själv med en försäljning på över 100 miljoner exemplar i 100 olika länder på 37 olika språk. Guinness World Records den bäst säljande upphovsrättsskyddade boken någonsin!
Giftigast
Världens giftigaste fisk är den ”äkta” stenfisken, Synanceia verrucosa. Trots att den skiljer sig ganska markant från andra sten- och skorpionfiskar, tar dykare ofta fel och kallar de flesta av släktingarna inom skorpionfamiljen för stenfiskar. Den äkta stenfisken är kraftigt byggd och har ett köttigt utseende med en mungipa som löper i 90 graders vinkel mot underlaget. Den är dessutom dödligt giftig. I ett nordiskt perspektiv är det lite mera osäkert vilken fisk som skulle kunna få titeln ”giftigast”.
Fjärsingarna, som ibland kallas för helvetesfisk i Norge är de fiskar som oftast nämns. Kanske i stor utsträckning för att de skapar mest problem för yrkes- och sportfiskare. Fjärsingarna är långsträckta bottenlevande medelstora fiskar med ögonen sittande högt upp på huvudet. Maxvikten är kring 0,5 kg. Fjärsingen gillar att ligga nedgrävd i sand och snäckskal. Det finns, enligt Fishbase, åtta fjärsingarter dokumenterade varav 7 av dem är förekommande i östra Atlanten. I Norden finns det två arter. Den som rätt och slätt kallas fjärsing, Trachinus draco, är relativt vanlig medan den mindre fjärsingen, Echiichtys vipera, förekommer mer sporadiskt. Precis som det latinska namnet vipera föreslår är det den senare arten som har det starkaste giftet.
Hur funkar det? Fjärsingen har fyra taggar anslutna till en körtel som producerar gift. En på varje gällocks bakkant samt de första två fenstrålarna av främre ryggfenan är giftiga. Fjärsingen är ibland tätt förekommande i specifika områden under sommaren. Den föredrar grundare sandpartier som håller varmt vatten där den gömmer sig i sanden. Det finns en överdriven rädsla för fjärsingen i många läger. Giftet är i normala fall inte dödligt och majoriteten av tillbud sker med yrkesfiskare eller sportfiskare. Om man blir stucken svullnar den stuckna kroppsdelen upp. Smärtan är brännande och intensiv och giftet sprids inom 30 minuter.
Om olyckan skulle vara framme skall man sänka ner den förgiftade kroppsdelen i varmt vatten, cirka en timme, för att förhindra spridning. Men glöm inte att först ta bort återstående delar av tagg. Sedan gäller det att hålla kroppsdelen i högläge och kontakta en läkare så snart som möjligt. Längre söderut i Europa anses fjärsingen vara en delikatess.
Absolut störst
Det största djuret på jorden, och troligtvis också det största djur...
