Röda Havet för sig själv

Släpkärran är knökfull med ett femtiotal tålmodiga kameler. Den blir första tecknet på att vi kommit väldigt långt hemifrån. Det är mitt i januari. Tidigt i morse lämnade vi ett regntungt och kvävande dystert Kastrup. Minibussen jobbar nu på högtryck för att forsla oss och all vår dykutrustning säkert fram till hamnen i Marsa Alam.
Vår dykresa är inte som dykresor till Egypten brukar vara. Planeringen har pågått i flera månader. Vi ska besöka rev på gränsen mellan Egypten och Sudan. Där långt nere i södern finns enligt uppgift helt opåverkade korallrev. De har sällan eller aldrig gästats av dykare. De sägs alltså påminna om tiden innan turismen kom till världen. Ryktena visar sig tala sant.
Gruppen består av tolv personer. Vi har flera hundra kilo utrustning med oss. Bland annat 40 kilo med en del av den mest avancerade digitala kamerautrustning som för närvarande finns att köpa.

Resa genom tiden
Rejält trötta efter en lång resdag anländer vi till vårt hem för de närmaste sex dygnen. Ute på havet gungar M/V Rosetta. Skutan är 33 meter lång och slank. Som skapt för dykning. Tre dykledare hälsar oss välkomna över en alkoholfri fruktcocktail. Vi får en grundlig genomgång av säkerhetsprocedurerna.
Huvudregeln är att dyka extra försiktigt. Under hela den kommande veckan kommer vi att befinna oss mycket långt bort från civilisationen – och därmed hjälpen. Vi fattar poängen när vi får ett exempel. Det skulle krävas mer än tio timmars transporttid till närmaste tryckkammare. Anta att bara en enda dykare visar symptom på tryckfallssjuka. Det skulle fördärva resten av resan för samtliga ombord.
M/Y Rosetta arbetar sig långsamt men säkert söderut. Sjöresan till våra drömmars rev tar en hel natt och merparten av nästa dag. Vid den här tiden på året blåser det kraftigt. Därför måste båten plöja genom tusentals djupa vågdalar på vägen mot paradiset. Vår nattsömn blir inte riktigt vad den borde vara.
”Good moooooooorning” ljuder en käck röst klockan 05:30. Det känns inte direkt frestande att kliva ur bingen. Åtminstone inte förrän tankarna klarnat. Vad kommer dagen att bjuda på? En klocka klämtar på övre däck. Under de närmaste sex dygnen kan det ljudet betyda en av tre saker. Genomgång. Eller kolla om det finns gas i flaskorna. Eller ”maten är serverad”. Klockans klämtande är med andra ord viktigt – oavsett vad det betyder.
Bara en halvtimme senare är vi på väg i gummibåt ut till resans första dykställe Habili Ali. Sjön går ganska hög. Dessutom kan det vara ganska strömt. Därför blir vi ombedda att göra en ”negative entry”. Det innebär i praktiken att man tömmer västen på luft innan man rullar i vattnet.

Kaos före friden
Åtta dykare rullar i vattnet samtidigt. Vi kastas runt i vågorna. Flera av oss får vatten i masken. Vi kämpar med fenorna för att komma ner. Hela vattnet är fyllt med skum och bubblor. Det är nästan omöjligt att se något. Men...