Röda havets hemlighet
– unikt vrakfynd i de södra farvattnen
Resan var höljd i gåtfullhet redan från början. Mike Braun, högste chef för Emperor Divers i Egypten, hade bjudit John Bantin att dyka på en vrakplats. Hela arrangemanget var hysch-hysch och han kunde inte (eller ville inte) berätta några detaljer. Han sade bara att det kunde vara något väldigt stort – eller det kunde bli ingenting. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut av John att tacka ja, trots de osäkra förutsättningarna.
Flygbiljetten anlände i god ordning. Biljetten förde mig och den numera avlidne vrakjägaren Steve Carmichael-Timson till Hurghada. Åtta långa timmar tog det sedan att klara inreseformaliteterna och åka en skumpig och obekväm bilresa till södra Egypten. Vi kom fram till en båtbrygga som surrade av flugor. Slutligen färjades vi över till den väntande M/V Emperor Elite.
Skutan skulle bli vårt hem den närmaste veckan. Med så få personer ombord kunde vi verkligen breda ut oss. Elite är en dyksafaribåt som vanligen tar 20 passagerare. Förutom den ordinarie besättningen Mike och Steve fanns bara chefsinstruktören Ahmed Fadel och dykguiden Cat Parfitt. Vi satte av för full maskin ut på ett spegelblankt hav. Elite kan göra 19 knop med sina nya bärplan efter ombyggnaden.
Båtturen tog hela natten. Vi kom fram till ett ställe som jag senare upptäckte heter Habili Saleh. Jag drog slutsatsen att vi var cirka 30 sjömil söder om Dangerous Reef ganska nära gränsen mot Sudan. Jag skulle gärna berätta mer. Men jag fick inte reda på något mer. Allt jag kan säga är att Ahmed hade dykt på platsen tidigare på en rekognosceringstripp. Då hade han snubblat över något intressant.
Kopparnitar
Gummibåten förde oss över revtoppen. Vi gick i vattnet ovanför en sandbotten med strödda små korallbumlingar. Vi såg två ankaren. De var helt överväxta men stod märkligt nog upprätt. Ett tredje föremål tog jag först för att vara ytterligare ett ankare. Steve trodde senare att det kunde vara metalldelar från rodret på en mycket gammal båt.
Sedan var det något som i hög grad liknade en skeppsklocka. Överallt runt oss skymtade konturerna av keramikkärl i sanden. Keramiken tycktes härstamma från en mycket tidig period. Diverse amforor, dekorativa urnor och stora tillbringare låg strödda över en yta ungefär så stor som en fotbollsplan på 23 meters djup. Några av keramikföremålen såg stiliga ut med fyrkantiga handtag. Andra var enkla strutformade förvaringskärl.
Problemet var att de inte bara låg där och väntade på att någon kringflackande dykare skulle plocka up dem. Att bärga något kunde inte komma på fråga – av både praktiska och juridiska skäl. Allt låg väl nerbäddat i hård solid kalksten under ett bara någon centimeter tjockt lager av sand.
Nu var den stora frågan: Var det här en betydelsefull uråldrig arkeologisk vrakplats? Mitt jobb var att fotografera så många som möjligt av fynden där de låg. Sedan skulle bilderna visas upp för experter som kunde bedöma saken. Steve skulle söka av bottnen med sin metalldetektor och avbilda hela området med sin sidskannande sonar. På hans datorskärm kunde vi sedan få en överblick över hela fyndplatsen. Steves instrument skulle täcka ett mycket större område än vad några dykare hade kunnat avspana.
Först dök vi för att kolla vad som var värt närmare uppmärksamhet. Vi markerade tänkbara intressanta fynd med pingpongbollar på snören. Steve kom igång med sin...
