Raja Ampat

Djuret måste vara den fulländade försåtsjägaren. Tålmodigt ligger det platt på en korallknabbe eller under ett överhäng. Ryggen efterliknar ytan djuret ligger på. Det bryr sig inte om att täcka sig med sand eller gömma sig bland revets skrymslen och vrår. Det ligger helt öppet och väntar på att slå till, gripa fast och hugga tag.
Stjärtfenan är hoprullad som en spiralfjäder. Den är det enda som avslöjar att det kan bli ett ögonblick av intensiv snabbhet. Ett utbrott av handlingskraft när en fisk simmat vilse ur sitt stim. Då får den betala priset för att komma för nära den koralliknande fransiga munnen. Attacken är över på ett ögonblick. Sedan är allt lugnt igen på revet.
Jag såg både stora fransiga wobbegonghajar och mindre exemplar. De kallas även ”carpet sharks” och verkade finnas överallt. De kan bli bortåt två meter långa. Rätt så stora fiskar kan alltså falla offer för deras bakhåll. Vid ett tillfälle låg jag en lång stund och betraktade ett stim av storögda snäpparfiskar. Stimmet strosade troskyldigt och omedvetet i farozonen runt en wobbegong mitt ute på bottnen.
Tyvärr brast mitt tålamod innan den levande fiskfällan slog ihop. Bara en gradvis anspänning i stjärtspiralen avslöjade att wobbegongen var ett levande djur – redo att störta fram och gripa sitt byte när ögonblicket var inne. Och att skicka ytterligare en fångst ner i den stora glömskan. Det hände inte medan jag tittade på.
En wobbegong har aldrig bråttom. Den vet att den har tiden på sin sida. Härjande taggmakrillar eller grå revhajar störtar fram i rasande attack. Wobbegongen ligger bara osynlig och orörlig tills den tar sin chans. Wobbegonger är heller inte vana vid att andra djur lägger märke till dem. Än mindre att själva falla offer för andra rovdjur. Det kan en kunnig dykare som Onke utnyttja.
Onke var vår papuanske dykguide. Vid mer än ett tillfälle släpade han försiktigt ut en wobbegong från ett överhäng. Han drog bara långsamt i ena bröstfenan för att ge mig bättre chans att fotografera djuret. Varje gång spjärnade hajen först emot en stund. Sedan lugnade den sig. Den bara lade sig ner där den blivit frisläppt. Ingen skada skedd. Den tycktes helt obesvärad av vår närvaro.
Wobbegongen verkade inte vara förtörnad över att ha blivit störd. Varenda gång fortsatte den bara att efterlikna en matta. Jag var naturligtvis alltid medveten om en sak. Wobbegonger håller sig med imponerande tandgarnityr. Jag sträckte alltid fram kameran framför mig på raka armar när jag nalkades för en närbild.

Störtsjö
Hela Europa gladdes åt en osedvanligt snörik vinter i år. Big Jim och jag ägnade den årstiden åt en sorts ”dykningens heliga graal” – en ångande het ögrupp vid ekvatorn norr om västligaste udden på Västpapua. Big Jim specialiserar sig på att arrangera skräddarsydda dykresor. Han är noga med att påpeka att han bara säljer sådant som han själv har provat på.
För honom blev det en ganska...