Filippinerna

 ”Inga problem grabben. Vi kör upp bangkan på stranden rakt nedanför hotellet varje kväll. Sen kliver du bara iland.” Så sade Andrew – en entusiastisk australiensisk försäljare från Abyss World i Scuba Travels monter på dykmässan.
”Hmmm… två veckor i utriggarkanot. Du tar väl inte med dig laptopen?” undrade min hustru. Det gjorde jag faktiskt. Vid närmare eftertanke borde jag nog också ha tagit med en vattentät väska till den. Det skulle ha gjort mina färder mellan bangkan och stranden i överlastad stenålderskanot varje dag lite mindre nervpirrande.
Vad i allsin dar är en bangka? Det är ett traditionellt byggt flytetyg. Vår bangka var ganska stor. Den hade ett mer än 20 meter långt kanotliknande skrov med ytterst blygsamt djupgående. På ömse sidor flankerades huvudskrovet av kraftiga utriggare. De gjorde hela farkosten nästan lika bred som lång.
På däck fanns lite skydd mot elementens raseri i form av en hytt gjord av yppersta kaffeved. Master och utriggare bestod av avloppsrör och stora buntar bambupålar sammanbundna med metervis av grov fiskelina och buntband. Vajerstagen var inte spända. Deras funktion var att begränsa hur långt ner utriggarna gick ner i vattnet.
I aktern stod en trälåda. Den påminde om något man kunde använda som dockteater. Lådan gav viss begränsad avskildhet som toalett. Man spolade med hjälp av en pyts med repända i hanken.
Två mindre utriggarkanoter låg fastsurrade på utriggarna. De skulle användas som jollar närhelst behov uppstod att komma i land. Det fanns inga relingar för att hindra någon att falla över bord. Däcksområden avsedda för passagerarna var belagda med blå halksäkra mattor. Besättningen kunde däremot klänga omkring överallt där de ville. Det gjorde de också.
Första intrycket var kanske inte överdrivet gynnsamt. En hälsovårds- eller arbetsmiljöinspektör hade nog fått hjärtsnörp. Inspektionsprotokollet med riskbedömningar kunde lätt ha blivit tjockt som en roman av Tolstoj. Ändå vande vi oss snart. Vi började faktiskt se fördelarna jämfört med mer konventionella båtar för dykning. Alla passagerare anpassade sig förvånansvärt snabbt. Vi kände oss som medspelare i Kevin Costner-filmen ”Waterworld”.
Hela ekipaget framfördes i halsbrytande fart medan det snarast ormade och slingrade sig fram genom vågorna. Framdrivningen skulle ha gjort Oppfinnarjocke grön av avund. Motorn var en enorm 10-cylindrig Isuzu lastbilsmotor på 280 hästkrafter. Rorgängaren använde en grov metrev som gaspådrag. Linan var fäst direkt på förgasarspjället och säkrad i en spik. Maskineriet måste gasas till nästan outhärdligt varvtal för att båten alls skulle röra sig bakåt. Det avslöjade att den ursprungliga växellådan måste ha suttit kvar någonstans mellan själva motorn och propelleraxeln.

Äventyrssemester
Fart framåt var en helt annan historia. Vi slungades iväg i hastigheter som närmade sig 18 knop. Farten gjorde det möjligt för oss att nå stora...