Rammar och Relikter

► Sebastiano Tusa var en ledande gestalt inom marinarkeologin vid de sicilianska myndigheterna. Han var besatt av att hitta ett forntida slagfält som historiska källor placerade väster om Sicilien. Det stora genombrottet kom genom en ovanlig tillfällighet.

År 2004 hörde Tusa ett rykte om en lokal läkare med en enorm samling marina föremål – kompasser, ventiler och maskintelegrafer – i sitt arbetsrum. Höjdpunkten i samlingen var en bronsramm. Den hade enligt uppgift dragits upp av en fiskare och givits till läkaren – troligen som betalning för en medicinsk konsultation.

Förutom en enda ramm som hittades utanför Israels kust 1980, och som inte kunde kopplas till något känt slag, hade inga sådana föremål någonsin påträffats. Detta gjorde läkarens ramm till ett viktigt fynd – den första konkreta ledtråden från det slagfält som Tusa hade gjort till sitt livs uppgift att finna och utforska.

Efter fem års arbete till havs upptäcktes till sist slagfältet vid Egadiska öarna, där det Första Puniska Kriget nådde sin blodiga slutpunkt. Upptäckten skedde 2010 tack vare insatserna från Siciliens Soprintendenza del Mare och RPM Nautical Foundation, med deras 37 meter långa forskningsfartyg Hercules, utrustat med instrument för undervattensforskning. Utanför ön Levanzo, cirka 8 km från kusten, breder ett enormt fält av vrakrester ut sig över mer än 10 km² på ett genomsnittligt djup av 85 meter. Det som först ser ut som en tråkig sandbotten, med spridda klippblock, visade sig vara en av de rikaste marinarkeologiska platser som någonsin utforskats.

Sedan 2017 har organisationen Society for the Documentation of Submerged Sites (SDSS), ledd av den italienske GUE-instruktören och vrakforskaren Mario Arena, anslutit sig till projektet. De tillför tekniska dykare till ett arbete som först kartlagts med sonar och fjärrstyrda undervattensfarkoster. Under åren har Mario och hans dykarlag skalat bort historien lager för lager och avslöjat de utspridda resterna av ett slag som rasade för länge sedan.

Kaos
Röran i det enorma fältet av vrakrester – lämningar efter ett slag där mer än femhundra skepp deltog – har sannolikt förvärrats av bottentrålning under de senaste decennierna. Fartyg med kraftiga motorer och spel kan dra tunga nät längs botten, och det är högst troligt att vissa föremål oavsiktligt släpats bort, vilket raderat viktiga bevis och försvårat en exakt rekonstruktion av händelseförloppet.

Ändå är fynden inget mindre än spektakulära. Tjugosju rammar av brons – en gång fastsatta i stävarna på romerska och karthagiska krigsskepp – har bärgats, var och en ett mästerverk av antik skeppsbyggnad och ett tyst vittne om den brutala rammningstaktiken. Runt trettio Montefortino-hjälmar berättar om soldaterna som kämpade och dog i striden, och hundratals amforor – både grekisk-italienska och puniska – vittnar om flottornas logistiska behov. Vapen, mynt, delar av pansar, och till och med vardagsföremål,...