DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Profil  Profil
Richard Lundgren
Richard Lundgren är ännu inte mätt på dykning och äventyr och han kan inte tänka sig att syssla med något annat.

Richard Lundgren

– hur svårt kan det vara?

Text och foto: Jesper Kjøller

Richard Lundgren har varit med i den inre kretsen inom den kompromisslösa utbildningsorganisationen GUE alltsedan starten för tolv år sedan. Han är fortfarande en av de mest aktiva instruktörerna. Han reser världen runt och håller de efterfrågade GUE-kurserna. Som medlem av GUE Training Council har Richard stort inflytande på organisationens framtida utveckling. Vi har pratat med den sympatiske äventyraren.

Richard Lundgren skulle få en yrkeskarriär inom dykningen. Det låg liksom i korten. Han föddes på svenska ostkusten i Västervik 1969 som den mellersta av tre bröder. Pappan hade yrkesdykarfirma. Richard dök första gången som 13-åring. Bara 16 år gammal började han arbeta för sin pappa. Snart var alla tre bröderna engagerade i verksamheten.
Dessutom var Richard, Ingemar och Sigmund aktiva som vrakletare i Östersjön utanför Västervik. Richard beskriver området som rena rama vrakmecka. De tre bröderna hade sinne för äventyr. Men i början av 90-talet var den tekniska dykningen långt ifrån utvecklad. De hittade vrak som låg djupare och djupare. Snart hade de nått gränserna för vad som gick att nå med vanliga dykmetoder och luft. De sökte länge efter vraket SS Cf Liljevalch. Slutligen fann de det. Då visade sig skrovet ligga på 64 meter – bortom gränsen för vad som då ansågs omdömesgillt.
– Idag är SS Cf Liljevalch ett rätt så enkelt dyk. På luft var det tämligen komplicerat. Jag kommer ihåg att vi dök intensivt på vraket när vi äntligen hade funnit det. Liljevalch var vårt första stora vrak. Vi ville se allting. Rätt så snart ledde det till att vi hamnade i problem. Dyken var helt enkelt för farliga. Det var ungefär 1990. Vi hade ingen utbildning över huvud taget för teknisk dykning.
Bröderna hade hört talas om trimix. På den tiden var det bara avancerade yrkesdykare som använde helium. De tillgängliga tabellerna och metoderna passade inte alls till deras dykprofiler på vrak i Östersjön.
På grund av en ren lyckträff kom bröderna i kontakt med en grupp grottdykare i Florida. De hade kommit långt i hur man använder helium. En bekant åkte inrikesflyg i USA. Han kom av en tillfällighet att prata med sin stolsgranne. Det visade sig vara den namnkunnige och kontroversielle George Irvine. Han blev senare chef för WKPP-projektet och en av huvudpersonerna bakom begreppet Doing It Right. På den tiden var det ännu inte utvecklat.
Tillsammans med Ingemar och Sigmund åkte Richard till Florida. Där hade de planerat att vistas i en vecka. Det blev i stället en månad. De lärde sig allt som på den tiden fanns att lära om teknisk dykning och hur man använder helium. Richard träffade och blev vän med den jämnårige Jarrod Jablonski. Irvine och han blev banérförare för DIR-rörelsen. Senare grundade de GUE – Global Underwater Explorers.
– År 1995 kom vi tillbaka till Sverige. Här genomförde vi de första trimixdyken i privat regi. På den tiden var vi äventyrslystna. Om man skulle dyka – då skulle man dyka! Våra två första trimixdyk gick till 92 meter! Å andra sidan gick mitt första trimixdyk i USA med instruktör till mer än 100 meter. Vi tänkte lite annorlunda då i början, erinrar sig Richard.
– Doing It Right fanns inte ännu. Vad som gällde var ”Hogartian”. Det handlade enbart om att konfigurera utrustningen. Mottot var ”Less is best”. Det var George och Jarrod som började...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser