Sardinien

Båtturen ut till naturreservatet Lavezzi är fylld med höga förväntningar. Stället ligger precis på den franska sidan av sundet mellan Korsika och Sardinien. Mina förväntningar bygger på att jag har dykt där tre gånger tidigare. Dykarna från Hamburg är här för en veckas semester. De fyller merparten av utrymmet ombord. Några av dem har dykt vid Lavezzi och berättat för de andra om det.
Förhoppningarna gäller ett ansenligt antal stora medelhavsabborrar. De är nästan tama. En båt från Korsika matar dem nämligen regelbundet – trots att det bryter mot reservatets regler. Jag kan inte påstå att jag har något emot matningen. Inte så länge ingen smyger sig in och massmördar dem med harpungevär. Och inte så länge de inte blir totalt fullproppade med mat. Då blir de för lata för att skaffa sig middag på egen hand. Vänskapliga havsabborrar är kul.
Nu mitt i veckan är inga andra dykbåtar här. Abborrarna uppvisar högst individuella personligheter när en båtlast bubblande dykare svävar ner över deras domäner. Bottnen består av granitblock med raviner emellan. Somliga abborrar simmar för livet. Några spanar ängsligt från öppningen till sitt säkra gömsle. En eller två simmar oss till mötes för att beundra sina spegelbilder i våra kamerafronter. Kanske det beror på att de gillar att titta sig i spegeln. Möjligen på att några av de bästa godbitarna brukar delas ut av fotografer.
Stephanie och hennes make Vincenzo äger dykcentret Nautilus. Stephanie landar mjukt på sanden och står och vippar på fenspetsarna. En havsabborre närmar sig snart. Den svävar någon tum från hennes ansikte. Tittar den henne i ögonen? Eller kollar den sin spegelbild i maskglaset?
Liksom många andra fiskar (speciellt läppfiskar) inleder de här havsabborrarna sitt liv som honor. Inom gruppen växlar den största honan kön och blir härskande hanne i spetsen för sitt harem. Jag kan inte avgöra skillnaden mellan könen. Därför vet jag inte om det finns en enda väldigt lycklig hanne i ledningen för alla havsabborrarna vid Lavezzi. Det kan också finnas flera hannar med varsitt mindre harem. I så fall har de överlappande revir på dykplatsen.
Bland havsabborrarna jag möter under dyket förekommer stora variationer i färgsättning. Från ljusgrå med lite mörkare prickar till mörkbruna med stora och nästan svarta fläckar och ränder. Färgen tycks inte stå i samband med storleken. Kanske är några uppväxta här. Andra har invandrat.
Å andra sidan finns det flera fördelar med en sådan brokig skara. Den bildar en förträfflig avelsgrupp. Abborrbestånden både lokalt och i hela regionen kan förstärkas av korsbefruktningarna.
Några av fiskarna blir uttråkade och letar efter annat att roa sig med. Andra tar deras plats med stigande djärvhet. Dykarna lär sig härma Stephanies metod att sväva blick stilla inom synhåll från en havsabborre. Sedan överlåter hon resten på fiskens egen nyfikenhet.
Snart har dykarna gjort slut på luften eller dyktiden. Då...