Shetland

►  Nordiskt arv
Vissa föraningar om hur det skulle kunna vara hade jag väl ändå, eftersom jag två gånger tidigare besökt Orkneyöarna, som ligger en bra bit söderut närmare det skotska fastlandet.

Shetlandsöarna ligger ungefär mitt emellan den norska kusten, Färöarna och den brittiska kusten. Vikingarna kallade ögruppen Hjaltland, och arvet från den tiden, och det senare norska styret, är fortfarande tydligt, inte minst vad gäller ortnamnen, som exempelvis huvudorten Lerwick och dalen Tingwall.

Vi flyger till Aberdeen i nordöstra Skottland, där Sara Banderby möter oss på hotellet sent på kvällen. Hon har några veckor tidigare under sommaren varit i Shetland tillsammans med en annan grupp, och hon har även, tillsammans med Dykhuset i Stockholm, organiserat den här resan. På eftermiddagen den följande dagen kliver vi ombord på färjan som ska ta oss till Shetlandsöarna via Orkney. Jag har aldrig varit sjösjuk, men jag minns den grova sjön när vi reste till Scapa Flow två år tidigare, och hur dåligt de flesta mådde ombord. Men den här gången är det lugnt väder och sol, när färjan lägger ut från Aberdeen. Vi vaknar tidigt på morgonen, samtidigt som vi anländer till hamnen i Lerwick. Här möter vi Hazel, som är skeppare på dykfartyget Valhalla, och det är ombord på det fartyget vi ska tillbringa den kommande veckan. Vi mönstrar på och börjar skruva ihop våra prylar så snart allt bagage lyfts ombord med Valhallas kran.

Brittisk ubåt
Vi ger oss av och stävar norrut mot Baltasundet, som ligger vid den nordligaste ön Unst. Resan tar halva dagen och vi kommer fram efter lunch. Det första dykmålet blir den brittiska ubåten E49. Den 55 meter långa ubåten, som byggdes 1915, var klassad för ett maxdjup av 30 meter och hade en märklig konstruktion med en enorm gummipackning som tätade skrovet på mitten.

Den 10 mars 1917 hade den tyska ubåten UC-76 lagt ut ett minfält i Baltasundet, och två dagar senare gick E49 på en av dessa minor och sjönk med hela dess besättning.

När vi kommer fram till dykplatsen är förhållandena på topp med lugnt väder, sol och knappt någon ström. På given signal hoppar vi i och följer nedstigningslinan. Sikten är över förväntan, och snart uppenbarar sig konturerna av ubåten, som ligger på 32 meters djup, nedsjunken i den ljusa sandbottnen. Ubåtens torn ligger på sidan, och en del av fören är bortsprängd och ligger en bit från huvuddelen av vraket. Efter att ha simmat några vändor över vraket och kikat på alla detaljer är det dags att avsluta dyket.

Jag ger ett stort OK-tecken på ytan, och strax därpå styr Hazel rakt emot oss och stannar upp med sidan mot oss. Precis som många andra dykfartyg här i Storbritannien är Valhalla utrustad med dykhiss, så det är riktigt bekvämt att ta sig upp. Innan jag ens fått av mig prylarna kommer Helen ut från byssan och räcker över en stor kopp varm choklad med topping av kola, grädde och marshmallows, mums!

De...