En sista blick
– Australiens försvinnande vildmark
Kampen för att rädda miljön är långt ifrån över. Men trots alla goda föresatser kan dagens dykare vara bland de sista att få se många av planetens mest fascinerande varelser i livet. Som filmaren Pawel Achtel säger: ”möten med sällsynta djur känns ofta som ett farväl”. Allt som kommer att finnas kvar åt våra barn är berättelserna och bilderna från en försvunnen värld. Därför kändes det särskilt angeläget att slå följe med Pawel när han gav sig av för att dokumentera en av den sanna vildmarkens få kvarvarande utposter – Raine Island och Great Detached Reefs.
Jag möter min fotograf marinbiologen Justin Gilligan och Pawel i den tropiska turistmetropolen Cairns. Pawel har chartrat M/V Kalinda från Townsville för en filminspelning långt upp i norr. Kalindas skeppare Dave Stewart är själv marinbiolog och har specialiserat sig på resor till avlägsna och sällan besökta delar av Stora Barriärrevet, och på denna expedition har Pawel bjudit in ytterligare några betalande passagerare.
Med proviant för två veckors bortavaro från civilisationen lämnar vi semesterorterna i kölvattnet. Raine Island och Great Detached Reefs ligger väldigt avsides. Faktum är att stora delar av området inte ens är kartlagda.
Officiellt sett hör dessa rev till Stora Barriärrevet. Ekologiskt sett är de dock helt annorlunda. Raine Island och Great Detached Reefs ligger på yttersta kanten av kontinentalhyllan, där extrema djup möter de relativt grunda vattnen kring Stora Barriärrevet. Det är ett revsystem som inte bara hyser kustens djurliv utan också arter man vanligen förknippar med Korallhavets atoller. Forskare har lagt fram teorier om att starka tidvatten och uppvällningar från det näringsrika djuphavet kan bidra till den speciella miljön här ute. Det må vara som det vill med det; resultatet är hursomhelst alldeles enastående dykförhållanden.
Filmkonstens fantom
Vårt första etappmål är Stapleton Island, där Pawel planerar att filma betande gröna havssköldpaddor. Det är ett par dagsresor dit, och medan vi stävar norrut håller Pawel sin kamera och en rebreather i beredskap på däck. Han är redo för alla eventualiteter, såsom stim med betesfisk, till exempel. Vad som helst kan hända i dessa vatten; nyligen hoppade en stor taggmakrill rätt upp ur havet och landade på ett 3,5 meter högt kapell. Man kan fråga sig vad som jagade den.
Resan är dock ganska händelselös, och vi anländer vid ön för ett tidigt morgondyk med sköldpaddorna. Pawel drar på sig utrustning som får en att undra om det är krig på gång; hans slutna syrgassystem är av en modell som vanligtvis bara används av militära elitstyrkor. Det är extremt kompakt, svart och kamouflagemönstrat, och avger uppenbarligen ett svagare akustiskt eko än en fisk. Mycket praktiskt när man ska filma skygga djur. Nackdelen är förstås att man på grund av risken för syrgasförgiftning bara kan använda apparaten ned till sex meter.
Pawels kamerautrustning är likaledes imponerande. Huset är specialbyggt i rostfritt stål och titan, och kameran, en Sony HDCAM, producerar bilder med mer än tillräcklig upplösning för bioduken. Kraftfulla halogenstrålkastare är monterade på långa armar framtill, och för absolut avvägningskontroll sitter en dykväst på husets ovansida. När en kamera som denna riktas åt ens håll känner man sig berömd.
Det visar sig dock att sköldpaddorna inte vill veta av oss, rebreather eller inte. Vi ser många från jollen, men så fort vi kommer i vattnet är de borta. Och de har sina randiga skäl. Det är mitt i sköldpaddornas...
