En sjunkbomb i fredstid

Dimman låg tät över Östersjön, ända in över pirarmarna i Trelleborgs hamn där konturerna av dykfartyget M/S Stromboli endast med svårighet gick att urskilja vid kaj när vi anlände en tidig söndagsmorgon. Jag hade fixat skjuts med divemastern från ett lokalt dykcenter och medan vi lyfte ombord våra flaskor och väskor från bilen småskrattade vi åt slavgörat strax intill. Där hade ett gäng killar från Malmö Sportdykarklubb samlats och kämpade frenetiskt med att hiva ombord vad som liknade dykutrustning dimensionerad för åttatimmars blandgasdyk på djupare medelhavsvrak. Det komiska var att vi i själva verket skulle ut på ett typiskt Kalle Anka-vrak på relativt måttliga 28 meter, bara någon timmes gångtid rakt ut från sydkusten.

Sprängning En gammal rysk trålare vid namn Vapper var dagens utfärdsmål. Med sina 102 meters längd kunde Vapper beskrivas som en flytande fiskfabrik tills bärgningsbolaget 1994, under bogsering till upphuggning i Indien, ”råkade” tappa skutan i sydvästra Östersjön. Eftersom hon är en rejäl bit och bottendjupet i området inte är mer än 26-28 meter stack masterna upp ovanför ytan, ofint nog mitt i färjefarleden. Saken åtgärdades resolut med en lämplig mängd sprängämnen och masterna försvann, men Vapper står kvar lika kölrätt på botten som hon en gång gled fram på ytan. Jag hann aldrig dyka på henne innan länsstyrelsen av olika anledningar belade Vapper med dykförbud, så när det nu äntligen var tillåtet hade jag redan längtat i flera år efter att få besöka den gamla ryskan.
Medan M/S Stromboli i lägsta marschfart stävade fram genom tjockan för att ta oss ut till dykplatsen, samlades vi som skulle dyka med vanlig luft under däck för genomgång. Divemastern delade upp dykpar efter principen att en mindre erfaren dyker tillsammans med en mer erfaren. Trots att jag vid tillfället inte ens brutit 100-vallen i antal dyk parades jag ihop med en ännu mindre erfaren kille som också var utan egen buddy. Mats, som vi kan kalla honom för enkelhets skull, var en man i yngre medelåldern som jag träffade för första gången under den två timmar långa färden ut till vraket. Han hade omkring 20 dyk, men bara ett enda djupdyk – till 28 meter i Thailands klara, varma vatten... Kanske skulle varningssignaler börjat ringa redan när jag fick veta detta, men eftersom killen gav ett lugnt och samlat intryck både på mig och vår divemaster lät jag saken bero.
I måttlig vind svävade den trolska dimman fram över en så gott som spegelblank vattenyta. Dunket från dieselmotorn kom tillbaka som dova ekon medan vi slutförde dykplaneringen över en kopp varm choklad och en detaljerad karta över den förlista trålaren. Eftersom ytströmmen var ganska kraftig, trots det lugna vädret, poängterade jag för Mats att han skulle ta tag i nedstigningslinan så fort han kommit i vattnet. Vi var också överens om hur viktigt det var att verkligen gå ner längs linan, eftersom vi annars riskerade missa vraket helt, dess storlek till trots.
...