Underjordiska salar
- grottorna på Yucatanhalvön
Jag sitter på en spång i solen. Runt fötterna kilar ett stim småfisk vimsigt fram och tillbaka. Vattnet är 25 grader varmt. Alla mina världsliga bekymmer bara rinner bort. Vi behöver varken jäkta i trafikköer eller passa tiden för någon färja. Vi bara njuter i fulla drag av underbar natur.
Till höger om mig leder en vid tunnelöppning med luftficka i taket in till grottans mörker. På min vänstra sida är den soldränkta klippomgärdade sänkan ett himmelrike av stillhet. Vi är ensamma där för tillfället. Den idylliska platsen heter Nohoch Nai Chich. Det är mayaspråk och betyder ”Jättefågelburen”. Jag har aldrig varit här förut. Jag har ändå drömt i mer än 25 år om att komma hit.
Platsen är legendarisk. Som allt annat här i världen har den förändrats. Min kumpan Helen var här redan för sju år sedan. Vilket äventyr det måste ha varit! På den tiden var det världens längsta undervattensgrotta. För att ta sig hit måste dykargänget hyra hästar för att transportera utrustningen åtskilliga kilometer längs oländiga djungelstigar. Sedan firade de ner prylarna med rep till vattenbrynet. Dyket blev själva sinnebilden för det bästa Mexiko har att bjuda på under vatten.
Idag är det rent lyxigt. Vi kan köra våra tungt lastade bilar ända fram. En liten by har vuxit upp runt grottan. Folk lever i vitkalkade lerhyddor eller traditionella vasshyddor med stråtak. Där betalade vi inträdesavgiften till en leende och hjälpsam mayaindian. Från det ögonblick vi kom dit har vi känt oss ovanligt väl till mods. Alltför ofta innebär ”utveckling” att saker förvärras. Här är vi långt från kustremsans klungor av vräkiga hotell och vidsträckta golfbanor. Jag får den där sällsynta känslan av total förundran.
Byggt med omsorg
Miljömässigt är byn en framgångssaga. Den är prydlig, den är ren, den är väl omskött och byggd med omsorg. Vi har kommit hit under lågsäsong i november precis i slutet av orkanperioden.
Ljudet av röster förebådar att ett gäng brittiska dykare närmar sig. En dryg handfull samlas på spången klädda bara i badkläder och simvästar. De är utrustade med enbart mask och snorkel. Gänget får en kort men kärnfull genomgång. Någon minut senare plaskar de ner i vattnet med guider både framför och bakom gruppen. Ännu en av byborna slår följe med dykarna. Han har digitalkamera. Alltså kan han visa upp bilder av gästerna redan när de återvänder till solskenet efter en kvarts timme eller så.
Snorkling är numera mycket populärt även på andra ställen som Gran Cenote och Dos Ojos Cenotes. Bägge är också dragplåster som lockar gästerna att göra sina första apparatdyk i en grotta. Vi har dykt på bägge ställena tidigare under veckan. De bar vittnesbörd om hur standarden på säkerhet har höjts avsevärt under de senaste sju åren. Hundratals gäster per dag besöker grottsystemet Dos Ojos (”Två Ögon”) och den elupplysta men ändå lite hemlighetsfulla Bat Cave (”Fladdermusgrottan”). Den når man via en järnstege...
