Sorry, you need to enable JavaScript to visit this website.

DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

Växelandning på Thistlegorm

Text: Rune Bundgaard-Jørgensen – Bild: Jesper Kjøller

På alla dyk på Thistlegorm förflyttas man liksom tillbaka i tiden i en tidskapsel när man kommer in i vraket. Man återvänder till den ödesdigra natten för 64 år sedan när fartyget sjönk.

Dyket liknade i stort sett alla andra. Jag gled ner genom vattnet. Silhuetten av S/S Thistlegorm blev långsamt skarpare. Sikten var inte lika bra som den brukade vara. Strömmen slet i oss på vägen ner längs linan. Å andra sidan var det inget som jag inte varit med om förr – speciellt på det här stället. Jag var guide för en grupp på sex italienare. Instruktören på dykbåten (vi kan kalla honom Luca) hade hand om det övriga gänget på åtta man. Redan på morgonen hade vi gjort ett första dyk på vraket. Då blev bottentiden kort – bara 33 minuter. Därför hade jag avtalat med Luca att vi skulle genomföra dyket och sedan ta gästerna tillbaka till linan för att låta dem ligga på säkerhetsstopp. Vi skulle vänta där nere tills de var uppe i båten. Då skulle vi lossa både nedstigningslinan och ankartåget som var fastgjort i stäven på Thistlegorm. Sedan kunde vi segla vidare.
Som så ofta försvann strömmen när vi närmade oss vraket. Vi startade simturen in genom det ödelagda aktre lastrummet. Det var där som bomben träffade.
På alla dyk på Thistlegorm förflyttas man liksom tillbaka i tiden i en tidskapsel när man kommer in i vraket. Man återvänder till den ödesdigra natten för 64 år sedan när fartyget sjönk. I många av lastrummen står allt kvar. Motorcyklar, lastbilar, sängar, flygplansvingar – allt precis som det gjorde den 6 oktober 1941.
Vi hade tur med tajmningen på dyket. Vi var nästan ensamma där – eller så ensamma som man kan vara. Uppe på ytan låg cirka tio dykbåtar som konstant droppade ner dykare i vattnet. Men på de flesta dagbåtarna käkade de lunch just då. Som guide för min grupp kunde jag simma ostört genom vraket. Samma fantastiska känsla griper mig varje gång jag glider över alla motorcyklarna. Jag kunde knappt hindra impulsen att sätta mig på en av dem och låtsas att jag körde den. Vi fortsatte till det förliga lastrummet. Sedan simmade vi upp på däcket för att titta närmare på de stora järnvägsvagnarna.
Snart hade det gått 20 minuter. Jag började fundera på att återvända till linan med min grupp. Kollade deras luftförråd och konstaterade att gästerna blivit bättre på att spara på luften. Därför beslöt jag att vi lika gärna kunde fortsätta en bit till. Jag simmade in i mitt favoritställe i vraket längs fram i fören. Där kan man se sin egen spegelbild i en luftficka under taket. Nu hade det gått cirka 35 minuter. Dykdatorn meddelade att det snart var dags att skicka upp gästerna. Jag måste ju ha lite ytterligare tid till förfogande för att lossa linan och frigöra dykbåten.
Luca ledde sin grupp några meter bakom min. Han signalerade att han också skulle skicka upp sina gäster. Vi steg upp till 15 meter och simmade över vraket tillbaka till ankarspelet.

Luftstopp! Nu märkte jag att dyket blev lite svårare än normalt. Strömmen hade ökat. Vi flög över vraket mot aktern. Simturen i motström tillbaka till förstäven på Thistlegorm skulle bli jobbig. Det var ju där vi skulle lossa förtöjningen. Våra...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på DYK tidningen här.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser