Varken luft eller mask
Pulsen låg på topp. Jag visste att jag bara hade en fyralitersflaska att sätta min tillit till. Jag funderade ett kort ögonblick. Sedan var beslutet fattat. Jag iddes inte tjafsa med att försöka hitta reservmasken i västfickan. Nu hade jag bara en sak i huvudet: upp! Men på 22 meter ser man inte speciellt bra utan mask. Det kändes som om jag i stället föll ner i vraket...
Vi var fyra från Storestømmens dykkerklub. Vi hade kommit överens om att åka ut från Rødvig för att dyka på VAPPER. I hamnen träffade vi fem dykare från en annan klubb. Vi bestämde oss för att slå följe. Havet låg lugnt. Därför kunde vi gasa på rejält. Men då gled vår last av flaskor bakåt i båten. Kranen på min 15-litersflaska öppnades. Jag störtade mig över den för att stänga. Ändå hann den förlora 70 bar. Hela kranen liknade en isklump. På vägen fick det andra gänget motorkrångel. Deras utombordare började gå på bara två cylindrar. Därför beslöt vi att skippa VAPPER. Vi sökte oss mot land för att dyka på MINOS i stället.
Vraket hittade vi snabbt. Men i både första och andra försöket träffade ankaret vid sidan om vraket. De andra lyckades placera sitt ankare i lastrummet. Snyggt jobbat utan ekolod. Det hade nämligen också pajat. Under tiden hade det blåst upp. Vågorna var drygt halvmeterhöga. Vi blev ganska rejält omruskade i våra små båtar medan vi gjorde oss klara för dykning.
Jens Arne skulle göra sitt första dyk i torrdräkt. Dykkompisen Morten hade lånat en gammal torrdräkt. Hans egen funkade nämligen inte. Men det gjorde uppenbarligen inte den här heller. Inblåsningsknappen kärvade. Man fick inte stopp på luften. Morten valde att dyka i alla fall. Hans plan var att rycka loss inblåsningsslangen när han fått tillräckligt med luft i dräkten. Då läckte det in vatten genom ventilen – men Jens Arne skulle få ett bra dyk i sin nya torrdräkt. Han blev nog också den enda av oss som fick ett bra dyk den dagen...
Uppmärksamhet Nu blev det vår tur att dyka. Det tog lite tid innan vi blev klara. Jag tänkte testa min nya videobelysning. Den sitter monterad på ett stort åbäke till kamera med flytkropp och batteripack. Att skruva ihop alltihop skumpande i sjögången på de trånga utrymmena var sannerligen inte lätt. Dykförberedelserna blev inte enklare av att jag även hade valt att dyka med pony-bottle och helmask. Den kombinationen hade jag inte gjort många dyk med. Helmasken strulade lite innan jag fick den tät. Det kostade ännu mera luft. Även min parkamrat hade stora problem med sin lånade helmask.
Min luftförbrukning minskade inte av att kedjan i min torrdräkt stod öppen ett par centimeter. Först trodde jag att vattnet kom in via urluftningsventilen. Därför stängde jag ventilen helt och fortsatte dyket. Slutligen kom vi ner på vraket. Äntligen kunde jag sätta igång kameran! Den nya videobelysningen funkade perfekt. Men det blev svårt att ta sig in i små utrymmen på vraket med det hiskliga schabraket till kamera. Dykkompisen och jag använde ingen mellanlina. Den skulle bara leta sig in framför kameran och även vara till besvär i de trånga utrymmena.
Första gången jag kollade manometern var 5 eller 10 minuter in på dyket. Trycket var redan nere på 130 bar. Men min uppmärksamhet var riktat mot en massa andra saker än manometern. Jag kan bara komma ihåg att jag avläste den högst tre gånger.
...
