Vitling

Det finns dock flera bra kännetecken att känna igen en vitling på om man bara vet vad man ska titta efter. Till att börja med har den tre ryggfenor och två analfenor, något som är typiskt för alla torskfiskar. Karaktäristiskt för just vitlingen är att den har en ljust färgad kropp, ett kraftigt överbett med tydliga tänder samt en mörk fläck vid bröstfenans bas. Det bästa kännetecknet på levande exemplar under ytan är att rygg- och analfenor har vita kanter. Dessa brukar ofta synas på långt håll och gör att arten inte kan blandas ihop med någon annan nordisk torskfisk förutom möjligen skäggtorsk som är ytterst sällsynt i våra vatten. Vitlingen blir vanligtvis inte mer 30-40 centimeter lång, men ovanligt stora exemplar kan bli upp till 70 centimeter. Honan blir normalt större än hanen och maxvikten uppgår till drygt tre kilo.
Vitlingen finns från Island och Nordnorge söderut i Europa ner till Gibraltar. Den finns även i nordöstra Medelhavet och Svarta havet. Längs Sveriges kust är arten mycket vanlig i Skagerrak och Kattegatt, mindre allmän i Öresund och förekommer sparsam i södra Östersjön. Enstaka individer har dock fångats ända uppe vid Gotland.
Vitlingen blir könsmogen vid 2-3 års ålder och cirka 30 centimeters längd. I Skagerrak, Nordsjön och Norska havet sker leken någon gång under perioden januari-juli. När fortplantningen äger rum beror till stor del på vattentemperaturen, 5-10 grader verkar vara optimalt. Störst aktivitet verkar det vara i mars-april. Då samlar sig vitlingar i norra Nordsjön och Skagerrak till stora stim. Vid leken avges rom och spermier i fritt vatten på 30-150 meters djup. En liten hona kan bilda några hundratusen romkorn medan en storvuxen hona kan avge mer än i miljon ägg. Äggen är ungefär 1,2 millimeter i diameter och avges i flera omgångar under en period på upp till åtta veckor. Såväl rom som nykläckta yngel svävar fritt i vattnet. När ynglen kläcks är de drygt tre millimeter långa. De livnär sig på djurplankton och tillväxer fort. Då de nått en längd på cirka 12 millimeter söker de sig gärna till maneternas brännande trådar för att få skydd. De kan nämligen simma ut och in mellan trådarna utan att bränna sig, vilket rovfiskarna inte kan. Ofta stannar vitlingynglen i anslutning till maneter ända tills dessa dör frampå höstkanten. Ynglen har nu hunnit bli 5-10 centimeter långa och söker sig ner till grunda sand- och lerbottnar. Där livnär de sig till stor del på räkor, i synnerhet sandräkor, Crangon crangon. De unga vitlingarna växer fort. Efter ett år är de 15-19 centimeter långa och efter två år 22-25 centimeter. Tillväxttakten varierar dock en hel del mellan skilda havsområden. Vitlingarna växer till exempel snabbare i yttre Skagerrak och Öresund än i Kattegatt och inre Skagerrak.
Efterhand som vitlingen blir äldre söker den sig ut i öppna havet till djupare vatten. Nu utgör småvuxna fiskarter som vitlinglyra, sill och skarpsill samt tobisarter den väsentligaste födan. Liksom de...