DYK på YouTube  DYK på Facebook  Hämta RSS feed  NYHETSBREV!!

  Teknisk dykning  Teknisk dykning
Woodville Karst Plain Project – huledykningens Mount Everest
Supportdykarna i setup- og cleanupteamet transporterar flaskor in och ut ur grottsystemet. Med de kraftiga Gavin-skotrarna är det möjligt för varje supportdykare att frakta upp till ett dussin flaskor samtidigt.
Woodville Karst Plain Project – huledykningens Mount Everest
Turisterna i båtarna på ytan är helt ovetande om att det under dem i det klara källvattnet pågår några av dykhistoriens mest ambitiösa grottdyk.
Woodville Karst Plain Project – huledykningens Mount Everest
Casey McKinlay (t.v.) och Jarrod Jablonski (t.h.) har sedan 2003 varit WKPPs ledande dykare, men de utnyttjar varje chans de får att tacka det stora teamet som står bakom dem. Utan teamet skulle de aldrig uppnå så spektakulära resultat.
Woodville Karst Plain Project – huledykningens Mount Everest
Under de sista långa dekostoppen kan push-dykarna göra sig av med den tunga utrustningen och tillbringa timmarna i de torra habitaten som är fasstkilade mot grottans tak.
Woodville Karst Plain Project – huledykningens Mount Everest
På de sidste lange dekompressionsstop kan push-dykkerne skille sig af med det tunge udstyr og tilbringe den sidste tid i habitaterne, der er kilet fast under hulens tag.

Woodville Karst Plain Project

WKPP – grottdykningens Mount Everest

Text: Jesper Kjøller Foto: David Rhea/GUE
Norra Floridas porösa underjord är ihålig som en schweizerost. Sedan 80-talet har detta kaotiska nätverk av översvämmade grottor kittlat nyfikenheten hos världens mest ambitiösa grottdykare. Historien om Woodwille Karst Plain Project (WKPP) har utvecklats till att också bli historien om den tekniska dykningens utveckling.

Jag slog på videokameran och 50 wattslampan medan Jarrod band fast en ny linrulle på slutet av linan och sedan satte kurs mot den mörka punkten på väggen. Tunneln såg lovande ut och snart svängde den runt hörnet och in i en annan enorm kammare med öppningar både till höger och vänster, lite för många för min smak. Jag började bli nervös.
– Med en ny stageflaska inkopplad till våra rebreathers var vi redo för att finna förbindelsen. Vi svängde igen, till vänster. Vi hade redan gjort för många vänstersvängar och jag var orolig för att vi skulle stöta på linan i Turner igen efter att ha simmat i en cirkel. Jarrod backade ut och simmade in i en annan kammare där en tunnel började ta form. Vi svängde höger och så till höger igen. Det bådade gott. Jag hade svårt att se kompassen på min vänstra arm eftersom jag var tvungen att hålla i kameraskotern med båda händerna. Jag började tänka högt – linan måste vara här någonstans annars är vår research helt fel på det. Men var är den? Jag höll på att gå åt av spänning.
– När vi svängde runt nästa hörn såg jag något hänga på den högra väggen, en bit lina! Om den bar en blå pil med märkningen ”Wakulla Springs”. Ja! Pilen satt precis där vi lämnade den för en månad sedan, 7 257 meter från öppningen till Wakulla.
Lördagen den 28 juli 2007, klockan 12:20 hittade Jarrod Jablonski och Casey McKinlay den eftersökta förbindelsen mellan Wakulla Springs och Leon Sinks. Efter 17 år hade WKPP äntligen förbundit de två enorma grottsystemen – USAs största och bland de största i världen. Nu återstod bara sju kilometers transport ut ur grottan, och 15 timmar dekompression…

Viktigt vetande
Om bara tanken på grottdykning får dig att känna kalla kårar ska du knappast söka medlemskap i WKPP. Kanske ska du inte ens läsa resten av den här artikeln. Push-dykarna i WKPP (det team som gör de djupaste utforskningarna i grottorna) spränger nya barriärer i grottorna både när det gäller längd, djup och total dekompressionstid. Vi talar om mer än tio kilometers penetration, mer än 90 meters djup och mer än 24 timmars total dyktid! Så om du är intresserad av den sortens prestationer kan du lugnt läsa vidare.
Woodwille Karst Plain Project växte fram bland en grupp grottdykare som träffades omkring 1985. Folk som Bill Gavin, Bill Main, Parker Turner, Lamar English och Bill McFaden bestämde sig för att kartlägga de underjordiska och översvämmade grottsystemen under Floridas Woodwille Karst Plain, ett 700 kvadratkilometer stort område mellan Tallahassee och mexikanska golfen. Här finns de längsta vattenfyllda grottorna i USA, bland annat Wakulla Springs och Leon Sinks. Området är fullt med källor och sink holes (platser där grottaket kollapsat och en öppning till jordytan uppstått) och grottorna kännetecknas av kraftigt vattenflöde. Dessutom är de relativt djupa, vilket komplicerar utforskningen.
WKPP bildades 1990 med målet att utforska, kartlägga, sammanbinda och...

Logga in för att se fullständiga artiklar, eller registrera dig om du inte redan har en inloggning på DYK. Båda är här.

Skaffa också prenumeration på 20+ dyktidningar per år här.

Fakta

WKPP-TEKNOLOGI

RB80 SCR rebreather
Den avgörande vändpunkten i utforskningen av grottorna blev när man började använda Halcyons halvslutna rebreather RB80, som gör det möjligt att utnyttja gasen upp till åtta gånger längre. Det betyder både att man behöver ta med sig långt färre flaskor men också att kostnaden för det dyrbara heliumet kan hållas nere.
RB80 är en rent tekniskt mycket enkel, ja nästan primitiv rebreather. Men utan vare sig elektronik eller sensorer är den också mycket robust och den är enligt WKPP den enda rebreathern som är säker och pålitlig nog att använda tio kilometer in i en grotta. WKPP/GUE konfigurerar RB80 med två bailoutflaskor, en på var sida. De är med bara som backup och används inte på ett normalt dyk. Istället kopplar man in externa (off board) stageflaskor som lätt kan bytas ut under dyket. Fyra kilo skrubbermaterial renar dykarens utandningsluft och ger en användningstid på 10-12 timmar. PUSH-dykarna använder en RB80 till själva utforskningen och en annan till dekon. En extra fördel med en rebreather är den varma och fuktiga luften som kyler ner och dehydrerar mindre jämfört med ett öppet system.

Torrdräkter, värmevästar och argon
Även om genomsnittstemperaturen i grottorna är runt 21 grader är hypotermi ändå en allvarlig risk när man talar om dygnslånga dyk. WKPP-dykarna använder batteridrivna värmevästar och argon som gas i sina torrdräkter för att undvika nedkylning och för att göra dekompressionen mer effektiv. Om man fryser flödar blodet långsammare vilket försämrar utvädringen av gas ur kroppen. Värmevästarna drivs av externa batterier som också kan användas till lamporna.

Habitat
De sista långa dekostoppen på ren oxygen görs torra undervattenshabitat som satts ut på nio och sex meters djup. Habitaten är stora upp och nervända behållare som klämts fast under grottans tak. Här kan push-dykarna äta, dricka, prata och lyssna på en ipod, vilket gör den långa dekon betydligt mer komfortabel.
I händelse av en olycka är habitaten också en viktig säkerhetsfaktor. En skadad dykare kan ju inte tas upp till ytan om han först måste göra 10-15 timmars dekompression. Inne i habitatet kan man ta om hand dykaren med större chans till framgång.
Camelbacks och pissventil
När dyken börjar bli längre än ett par timmar är det viktigt att dykarna inte blir uttorkade. Det går å andra sidan inte att dricka något under dyket om man inte kan göra sig av med överskottet efteråt. WKPP-dykarna har med sig camelbacks med sportdryck och använder pissventiler så att de kan pinka även om de har torrdräkt på sig.

Skotrar
Det här är kanske den mest avgörande teknologin när man ska tillryggalägga stora avstånd med massor av flaskor. Bogserskotrarna som fortfarande används i WKPP konstruerades ursprungligen av Bill Gavin, en av föregångsmännen i organisationen. Dykarna skiftar ofta mellan två eller tre skotrar under ett dyk för att låta batterierna vila. De skotrar som inte används bogseras efter dykaren och varje push-dykare använder mellan fem och sju skotrar var på ett typiskt utforskningsdyk. Med hjälp av skoter kan push-dykarna tillryggalägga runt 30 meter i minuten, då ska man komma ihåg att de har en RB80 på ryggen och mängder med stageflaskor, skotrar och annan utrustning på släp bakom sig.

Lampor
Lampteknologin har utvecklats mycket genom åren. Först var det halogen, sedan HID eller LED som användes i lamphuvudena och som fick ström från NiMh-batterier. Varje dykare bär en primär lampa med batteripacken på höger höft. Batteriet varierar från 13,5 ampere till 27 ampere vilket ger mellan sex och tolv timmars brinntid. Dessutom har varje dykare två LED backuplampor. Push-teamet har också med sig extra primära lampor.

Gas
WKPP har varit pionjärer när det gäller att använda helium på djupa dyk, men har också goda erfarenheter av att använda heliumblandningar under dekompressionen. Heliums försvinnande låga narkotiska potential och lätthet att inandas gör den till en perfekt ersättning för kväve.
Det är inte bara utbildning, utrustning och procedurer som har standardiserats Hos WKPP och GUE använder man också standardiserade gasblandningar. Det har en rad fördelar:


Standardgaser…

  1. …gör planläggningen och förberedelserna lättare. Gruppmedlemmarna tar med sig gaser som blandats hemma och kan använda dem oavsett vilket dykställe man ska till.
  2. …kan läggas ut på standardiserade djup vilket gör setup och cleanup enklare.
  3. …gör det möjligt att använda standardiserade dekotabeller så att alla gruppmedlemmar använder samma tabell.
  4. … möjliggör standardiserad flaskmärkning som minskar risken att andas in fel blandning på fel djup.
  5. …låter dykarna dela gas om det skulle behövas. På en vanlig WKKPP utforskningshelg placerar man ut mer än 150 flaskor i grottsystemet. Effektiv och korrekt placering av alla gaser är en kritisk fas i uppdraget.


WKPP standardgaser

Utforskning
0-60 meter tx18/45 (18 procent oxygen, 45 procent helium)
60-100 meter tx12/70 eller tx10/85 på djupa RB80-dyk

Dekompression
40-57 meter tx21/70
25-40 meter tx35/60
9-24 meter nitrox50
9 meter oxygen (endast i torra habitat)
6 meter oxygen

Dessutom används argon i dräkterna.

Dekompression
När push-dykarna vistas länge på genomsnittsdjup på omkring 90 meter blir de till sist helt mättade med inert gas (kväve och helium). Därefter spelar det ingen roll om dyket vara i sex timmar eller i sex dagar, dekompressionen blir densamma. Den totala dekompressionen vara i runt 15 timmar och börjar redan på cirka 80 meters djup för att sluta i habitat på sex och nio meters djup.

Läs även

Skaffa dig information, inspiration och upplevelser