WWF-krönika

Det är dags för årets resa till Tubbataha för fågelräkning. Vi är redo och vårt pålitliga skepp Navorca är välfyllt med proviant – men kapten Ron Ron har meddelat att vi är på stand by. Ett oväder ligger ute till havs. De sista åren har vädret varit mindre pålitligt än vanligt – dessvärre i negativ riktning. Kaptenens beslut är klokt då Tubbataha ligger mitt ute i Suluhavet, tio timmars båtresa från närmaste hamn. Så vi får slappa bäst vi kan i Puerto Princesa, huvudstaden på ön Palawan. Det innebär ett par dyk utanför staden – och en förmiddag tillsammans med delfiner i viken. Knappast ett dåligt sätt att få tiden att gå.
Efter ett par dagar är årets resa tillbaka på spåret. Det är det fjärde året som Claus och jag är med, och under de sista åren har vi samlat material till en liten dokumentärfilm. Det har inneburit att videokameran har varit med både under ytan och på vandring i stekande hetta mellan sulor och tärnor på de två småöarna, som utgör några av de sista häckningsplatserna för havsfåglar i regionen.
Och intervjuer ska göras. Vi har ordnat ett möte med en handlingskraftig filippinsk kvinna. Hon heter Angelique Songco och är chef i parken. Vi får en pratstund om de problem som hon och hennes parkvakter möter här ute i det annars så orörda paradiset. De senaste åren har stora områden angripits av den korallhungriga sjöstjärnan – törnekronan, som dessutom är giftig. Tidigare fanns de här under vissa delar av året. Men nu ser man dem hela året. Vi pratar också om att öarna håller på att försvinna, vilket naturligtvis inte är positivt för de häckande havsfåglarna – och fyrtornet på sydön som håller på att kollapsa.
Men det finns också positiva inslag. En ranger-station, som liknar en förvuxen igloo ligger på en sandbank mellan de två atollerna. Den fungerar som bas för personal från flottan och kust- och parkförvaltningen, som är här tre månader i stöten. Angelique berättar att den permanenta närvaron har haft stor inverkan och att endast ett par illegala intrång har noterats de senaste åren. Men när hon säger det, vet hon naturligtvis inte vad som snart kommer att ske under vår tur…
Parken har nyligen utvidgats till att också inkludera revet Jessie Beazley. Det betyder samtidigt ett mycket större område att hålla under uppsikt – och ökade utgifter för patrullering. Något som säkert andra också har räknat ut... Då vi är på väg mot just Jessie Beazley, anropas vi på radion. En fiskebåt med 42 man har just fiskat med dynamit på revet. Men parkvårdarna har varit effektiva. De är redan på plats och vi kommer inte långt efter.
Vi blir ombedda att dokumentera platsen för illdådet med vår kamera, inför den kommande rättegången. Vi dök här för fyra år sedan och minns ett rev som var ”på väg tillbaka” med små korallformationer överallt. Nu är stora delar av området bombat till grunden. Döda fiskar ligger utspridda på revet. Man kastade i minst 10 bomber. I en krater finner vi en järnstång som verkar ha...