Tawali
– naturen ymnighetshorn
Alla som någon gång vräkt i sig dubbla portioner av sin favoriträtt eller kanske käkat lite väl mycket snacks och godis i soffan, har säkert känt att det kan bli för mycket också av det allra godaste. Men hur är det med dykningen, går det att dyka sig mätt? John Bantin besökte Tawali på Papua Nya Guinea och där upplevde han så mycket makromagi att han till slut kände sig fullproppad.
Kan man tänka sig! Jag hade nästan blivit less på att fotografera harlekinflikfiskar. Då pekade Sebastian ut ännu ett gäng av dem. Skrynklig spökflikfisk tävlade med harlekinerna i antal. Vår guide markerade varje plats av troligt intresse med en pinne nerstucken i sanden.
Allt vi behövde göra var att förflytta oss till nästa pinne när vi var nöjda med den förra. Ornamenterad spökflikfisk dinglade runt hårstjärnorna. På det viset försågs de med förträffligt kamouflage. Utmaningen var att sätta ljuset rätt för att bilderna skulle bli bra – snarare än att bara avbilda djuren rakt upp och ner. Ljussättning är rätt knepigt när motivet bara är ett par centimeter långt.
Slemfiskar poserade beredvilligt. Till och med sådana som agerade spejare åt sina kompisar minörräkorna. De tycktes bli förförda av kameran och ljusen. De spelade upp scener av övermod som tycktes passa illa till deras uppgift som säkerhetsvakter.
Jag luskade runt kring ingången till en mantisräkas håla och försökte få en vettig kameravinkel. Räkan plirade ängsligt ur mot mig, blinkade med sina besynnerliga ögon men tog aldrig risken att kuta iväg ut.
Jag backade undan när jag märkte hur ett par ytterst giftiga Inimicus-stenfiskar envist närmades sig min skugga i slammet. De tycktes stappla fram ostadigt på sina kråkfotsliknande klor. Sablar så fula de är!
En ung skorpionfisk fångade min uppmärksamhet när jag var på väg tillbaka till båten. Vår dykbåt var nu omgiven av bybor i utriggarkanoter. Kanoterna var nerlastade med snäckskal från hotade arter. Alla undrade varför vi inte var intresserade av att köpa dem.
Nu blommar det
Tawali i Papua Nya Guinea är berömt för sin ”dyngdykning”. Platser som Michelle’s intill fastlandet kan tävla med Lembehsundet vad gäller både antal och mångfald av de besynnerligaste små krabater som lever tätt tillsammans.
Närbildskameran kom också till flitig användning på ytterreven typ Calypso och Cobb’s Cliff. Vit spökskorpionfisk poserade stolt. Alla tänkbara varianter av andra små skorpionfiskar stod motvilligt kvar medan jag avporträtterade dem.
Av anemonfiskar verkar det finnas tusen olika varianter. På sanden utanför revbranten fick jag syn på en färggrann blomma i stil med en dahlia i jätteformat. Den var säkert 40 centimeter tvärsöver. Var det någon sorts havsanemon? Eller en mjukkorall? Den stod rotad i sanden som en cylinderros hemma. Jag råkade knuffa till den med kameran när jag försökte fotografera en räka som bodde i den. Då drog den snabbt ihop sina ”kronblad” och förvandlade sig till en boll i försvarsställning. Hittills har jag misslyckats med att finna något liknande i massor av olika identifieringsböcker.
Ett dykställe kallades Crinoid City. Men mängder av hårstjärnor dekorerade även alla de andra dykplatserna. Jag tittade roat på när en dykare passerade mig. Han var helt ovetande om sitt följe. På 60 centimeter löst dinglande tamp av hans...
