Nära ögat

► Min dykguide skrattade åt mig när jag påtalade mina problem, och han lade sig sedan för att sola på båtdäcket. Detta var inte precis vad jag hoppades på när jag glad i hågen bokade tid för ett provdyk genom det lokala dykcentret, efter att ha lockats av en simtur med dykutrustning i poolen på min lyxresort i Alanya.

Inte en bra start
Hela familjen, som bestod av fru och tre små döttrar, var uppspelta och jättenyfikna på hur det skulle vara under havsytan. Natten innan provdyket kunde jag knappt sova och var rejält sömndrucken när dykcentret hämtade upp mig tidigt på morgonen. I bilen satt redan några andra provdykare och vi hälsade lite blygt på varandra. Väl anlända till hamnen där dykbåten skulle avgå ifrån provade jag i all hast ut dräkt, fenor och utrustning. Så många saker det behövdes! Personalen gav oss några korta instruktioner om vad vi skulle bära iväg och stämningen var något stressad när vi skyndade oss ner till den lilla båten som skulle ta oss ut på det azurblå varma havet precis vid Kleopatras berg. Håret fladdrade när båten satte full fart ut ur hamnen. Gud så spännande det ändå skulle bli!
Bland provdykarna fanns en norrman som tydligen hade viss erfarenhet av dykning. Han var den enda som fäste notis om mig och vi snackade lite om våra semestrar och dykning. Han tipsade mig också om hur viktigt det var att tryckutjämna genom att hålla för näsan när jag dök ner. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag tänkte: ”Det löser sig bara jag kommit ner i vattnet”.

I vattnet
Ute på dykplatsen hoppade först norrmannen och hans dykguide i vattnet och efter en kort stund försvann de under ytan. Sedan blev det övrigas tur. Min guide, som inte hade presenterat sig, undrade varför jag inte tagit på mig utrustningen.
– Men jag vet inte hur jag gör invände jag. Kan du hjälpa mig?
Då blev guiden sur och mer eller mindre slängde på mig utrustningen och spände bälte och väst så hårt att jag knappt fick luft.
Masken satt lite på trekvarts när jag hoppade i vattnet på guidens kommando. Väl i vattnet så åkte såklart masken av och jag kämpade för att hålla huvudet ovanför ytan och för att rädda mina kontaktlinser som var på väg att sköljas ur. Jag kunde inte hålla mig flytande någon längre tid utan sjönk och sprattlade desperat med benen för att ta mig upp igen. Nu kände jag hur paniken var på väg. Guiden som hela tiden legat passiv en bit bort såg hur hans inkomstkälla var på väg att drunkna och beslutade sig för att ingripa. Han fyllde min väst och plötsligt kunde jag flyta och rätta till min mask.

Nedstigning
Ok, nu var det dags för nedstigning. ”Jag ska klara av det, jag ska klara av det”, upprepade jag som ett mantra inom mig. Guiden tömde västen och jag sjöööönk. Gud så ont det gjorde i öronen – de höll på att sprängas. Med ögon stora som tefat stirrade jag på guiden. Han visade tecken på att jag skulle hålla för näsan. Jag höll,...