Frodes Loggbok: Tadzjikistan

Dykning med ren syrgas
Dykresan till Tadzjikistan börjar i grannlandet Uzbekistan. Här har jag precis dykt med en 12-liters stålflaska som jag hade med mig på flyget från Danmark. I Samarkand hade flaskan fyllts med 100 % syrgas på en fyllstation för svetsflaskor. Nu försöker jag tillsammans med min tolk och guide Djasur att artigt fråga på en brandstation om de kan fylla flaskan med vanlig luft. Brandmännen tittar länge på flaskan och studerar ventilkopplingen, men efter en halvtimme säger de plötsligt att deras kompressor har gått sönder. Det verkar inte som att de vill hjälpa till. Så vi måste tillbaka till fyllstationen för svetsflaskor. Där fyller de den igen med 100 % syrgas. Det ger mig en djupbegränsning på 6 meter, eftersom syrgasen blir giftig vid ett partialtryck på 1,6 bar. Priset för en luftfyllning är 25 000 uzbekiska som, vilket motsvarar cirka 15 danska kronor. Ett mycket rimligt pris.

Släpande vid gränsen
Vi kör mot den tadzjikiska gränsen, som bara ligger 40 km från Samarkand. När vi kommer fram lämnar vi Djasurs bil på den uzbekiska sidan, och på den tadzjikiska sidan ska vi bli upphämtade i en tadzjikiskregistrerad bil för att undvika komplicerade formaliteter med bilpapperen. Dykflaskan och de 25 kilo järnskivor som jag hade lånat i en sportbutik och som ska fungera som blybälte har jag fördelat i två stora duffelbags, som nu väger helt absurt mycket. Men med gemensamma krafter lyckas Djasur och jag släpa all utrustning fram till de uzbekiska immigrationsmyndigheterna, som stämplar ut oss ur Uzbekistan.

För att lämna Uzbekistan måste bagaget genom en säkerhetskontroll, och mannen som sitter och sköter sitt monotona arbete framför skärmen vid röntgenmaskinen stelnar plötsligt när dykflaskan och vikterna lyser upp på skärmen. Han talar inte ett ord engelska, men Djasur översätter och säger att jag ska öppna väskorna. Mannen spärrar upp ögonen när han ser all dykutrustning – bland annat flaska, vikter, torrdräkt, regulator och en stor undervattenskamera. Djasur förklarar som det är, att vi ska dyka uppe i Fannbergen i Tadzjikistan. Han skrattar högt, säger ”Jacques Cousteau” och vinkar oss vidare.

Vi släpar flåsande den tunga utrustningen genom ingenmansland. När vi når den tadzjikiska sidan av gränsen är det en enorm kö. Djasur ringer Shodmon, som är vår kontakt på den tadzjikiska sidan. Det visar sig att Shodmon redan sitter i sin bil och väntar på oss, och han har rätt kontakter – för när han går fram till tullpersonalen blir vi vinkade förbi den långa kön och stämplade in i Tadzjikistan på bara några minuter.

Strax därefter sitter vi i Shodmons stora Lexus fyrhjulsdrivna bil på väg mot staden Panjakent, där han bor. Här byter vi fordon och fortsätter i en fyrhjulsdriven minibuss som körs av Shodmons chaufför. Shodmon är ägare till den alpina campen vid Seven Lakes högt uppe i Fannbergen. Det är här jag ska försöka dyka. Shodmon talar bara tadzjikiska...