Teknisk dykning Teknisk dykning

Faisal har bogserat mig i lä för strömmen och tar en bild av oss med min kamera. Lägg märke till att propellern saknas på min skoter, Faisal har den i handen.

Redo för ännu ett big dive – här är vi på väg ner på vraket Zealot som ligger på runt 95 meters djup på utsidan av Daedalus Reef.

På grund av strömmen ”gömmer” vi oss inne i Maidan. Faisal håller min kamera medan jag klämmer mig ut ur den smala passagen. Och då kan man ju lika bra ta ett par bilder.

Inte precis den bilden vi hade drömt om att ta på SS Maidan, men kraftig ström på 100 meters djup spolade bort vår ursprungliga plan.

Abu Saimma är en egyptisk trålare vid Mikalawa/Saranaka Island inte så långt från SS Maidan. Skeppet ligger på 50 meter och blir ett fint eftermiddagsdyk efter det djupa dyket på morgonen.

När man sticker in huvudet i lastrummet på Abu Saimma möts man av en svärm av glasfisk.

SS Maidan

Faisal spexar genom att stå på huvudet medan vi ligger på deko efter ett 95-metersdyk på Zealot.

Även om man åkt till Egypten för att dyka på djupa vrak långt nere i söder kan man förstås ändå glädjas åt delfiner. Vi mötte dessa tre på resans första dyk – ingen dålig start.

M/V Tala framför fyren på Daedalus. Fyren är bemannad av en handfull soldater som gärna tar emot besök för att bryta monotonin.

Bågen under Elphinstone, the Arch, bör bara besökas av trimixdykare. 60 meter är allt för djupt för luft och det är dessutom olagligt om man ska följa de regler som gäller för Röda Havets marinparker.

Redo för ett dyk på Elphinstones norra platå. Vi ska ut på spetsen och spana efter hajar.

Föregående Pausa Nästa

1 av 12

Deep south

– livet börjar efter 40

Text och foto: Jesper Kjøller

Traditionellt sett har det varit vraken i den norra delen av Röda havet som har dragit till sig mest uppmärksamhet. Men för de tekniska dykare som har utrustningen, utbildningen och erfarenheten som krävs för att ge sig ner på större djup än fritidsdykarnas gränser på 30-40 meters djup, finns ett par spännande vrak i den sydliga delen av Egypten. Vi begav oss ut för att utforska kronjuvelen bland de djupt liggande fartygen i syd – SS Maidan.

Jag är mycket väl medveten om att våra 20 minuter på botten allt för fort håller på att rinna ut och att vi snart har nått vår minimum gas men jag måste bara ta en bild till. Jag befinner mig på omkring 95 meters djup då en slitande ström hastigt sveper förbi SS Maidans enorma skrov. Jag känner att jag håller på att föras lite för långt bort från mitt team men tänker att skotern snabbt kan föra oss samman igen. Okej, jag har fått tillräckligt med bilder. Dyket är slut och nu väntar två timmars dekompression. Med lite besvär, på grund av strömmen som nu är riktigt stark, lyckas jag baxa in min skoter på plats och aktiverar avtryckaren. Inget händer. Jag driver fortare och fortare längs med SS Maidans skrov medan jag bevittnar den något nedslående synen av min skoters propeller som med en vaggande rörelse dalar neråt för att landa i sanden vid sidan av vraket. – Piss!

Strömmen sliter och med fyra stageflaskor, kamera samt en död skoter, driver jag fortare och fortare iväg i fel riktning – iväg från de andra och iväg från revet som ska göra det långt säkrare (och roligare) att dekomprimera i flera timmar.
Jag börjar överväga konsekvenserna. Två timmars dekompression utan ytsupport, ensam i öppet vatten, drivandes mot Saudiarabien och jag som inte ens har mitt pass med. Inte precis en idealisk situation…

Lyckligtvis är min kompis Faisal på hugget – han har sett att jag har svårigheter och kommer snart till undsättning. Smidigt susar han ner och hämtar den förlorade skoterskruven för att sedan snabbt fara upp vid sidan om mig. Jag griper tag om hans sele och han bogserar mig ned i lä vid vraket. Faisals skoter kör på högsta varv – vi tar upp en del plats i vattnet med all vår utrustning. Efterhand som vi närmar oss revet avtar strömmen. Vi har likväl använt lite för mycket av vår reservgas i den manövern, nu gäller det att komma upp på 57 meter, där vi kan byta till vår första dekogas, tx21/35 (21 procent oxygen och 35 procent helium). Därifrån börjar resten av den tråkiga dekompressionen, men det känns ändå helt okej.

Planen
Sedan jag för första gången såg ett foto av SS Maidan där hela vraket låg på sidan på omkring 100 meter i sin fulla prakt har jag velat dyka på henne. Det är inte ett särskilt tillgängligt vrak. Hon ligger djupt i mer än en bemärkelse och det kräver en hel båt införstådd med att en färd så långt söderut som till Rocky Island betyder lite färre dyk för alla ombord. Därför gick det ett par år från det att jag såg bilden tills att jag äntligen fick möjlighet att försöka realisera fotokompositionen jag hade i huvudet.

Vi använde en del tid innan dyket med att planera hur dykarna skulle ligga i position med scootrar och lyktor och se snygga ut. På grund av den begränsade bottentiden beslutade vi oss för att bara gå efter två typer av bilder och se till att få tagit dem ordentligt. Men den planen gick fullständigt upp i rök på grund av strömmen – modellerna...