Farasan Banks
– orörda rev i Saudiarabien
Den som säger att det inte går att resa tillbaka i tiden har inte dykt i Saudiarabien. Där har man fortfarande chansen att uppleva Röda Havet som det såg ut för 30-40 år sedan. Turismen i landet är fortfarande i sin linda och här finns idag bara tre liveaboard-båtar. En av dessa är Dream Island som ska ta mig och 13 andra svenskar till The Farasan Banks.
Den lätta sanden ryker kring våra fötter för varje steg vi tar. Jag och min dykkompis Anders befinner oss på en enorm bensinstation mitt ute i öknen, någonstans mellan städerna Al Lith och Jeddah. Den stora planen ramas in av ett 10-tal restauranger och coffe shops. Överallt står fullastade bilar. På flaken ligger kabeltrummor, järnbalkar, cement och generatorer. Bakom oss rullar en trailer in med uppskattningsvis 100 vita lamm. En bit bort står vår guide Eric och pratar i mobiltelefon. Han har lovat att ordna någon som skjutsar oss de sista milen till flygplatsen i Jeddah. ”Yes my princess, yes my princess” hör vi honom säga.
Så går solen ned och färgar himlen intensivt orange. I samma stund hörs mu’addins intensiva stämma uppifrån minareten som säger att det är dags för kvällsbön – maghrib.
– Ahh, här kommer dom, ropar Eric glatt, samtidigt som en exklusiv fordonskolon glider in på den dammiga planen. Den första bilen är en enorm limousin med sotsvarta rutor. Eric går fram och knackar försynt på rutan. Dörren öppnas och ut kommer en kvinna klädd i fotsid, svart abaja. Det är Erics fru, tillika personlig läkare till en av prinsessorna i det saudiska kungahuset. Prinsessan och hennes entourage har just varit inne och handlat i Jeddah. Det ska bli barnkalas i morgon och i en av följebilarna får vi beskåda den ljusblå tårtan i tre våningar, den största jag någonsin sett. Att stå där och hälsa på sällskapet, samtidigt som lammen bräker, sanden yr och böneutroparen förkunnar sitt budskap – det känns lätt surrealistiskt.
Så är det dags för avfärd. Vårt bagage lastas om och jag och Anders får fortsätta resan till flygplatsen med en av hovets chaufförer. Vi tar farväl av Eric och hoppar in i baksätet, fortfarande omtumlade av alla intryck som vår saudiska dykresa har bjudit på.
Touch down
Det hela startade en vecka tidigare när vårt plan tar mark på King Abdulaziz International Airport i Jeddah. Jag och Anders har lite tid tillgodo innan de andra i gruppen ska landa. Efter en timmes väntan börjar vi äntligen skönja några bekanta utseenden bland alla resenärer som strömmar ut ur ankomsthallen. Man behöver knappast vara någon Sherlock för att urskilja en nordbo på dyksemester, bland arabiska affärsmän i fotsida kappor.
Jag har under mina år som resande dykare haft förmånen att bli mött av guider av alla de slag. Men att den långhåriga europén i 55-årsåldern som hängde i ankomsthallen skulle vara Eric Mason, killen som driver Dream Divers, det skulle jag aldrig ha kunnat gissa mig till. Han ser mer ut som en okänd medlem i Rolling Stones. Och precis som Mick Jagger, är Eric full av smittade energi och den tre timmar långa transfern ner till fiskebyn Al Lith fördrivs med snack om allt från religion till dykning.
– Gud har varit givmild mot landet, säger Eric när han får frågan om vad han tycker om Saudiarabien. Han är född i England men saudiarabisk medborgare sedan drygt trettio...
