Freddy Storheil

Freddy Storheil gjorde kometkarriär som affärsman under början av 1970-talet. Han tillverkade och importerade kosmetik. Affärerna gick lysande. Vid 33 års ålder tyckte han att han hade förtjänat tillräckligt. Han gick med funderingar på att gå i pension.
”Det låter kanske vansinnigt idag. Då var det allvarligt menat. Men efter ett år som pensionär höll jag på att bli tokig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig för med” berättar Freddy.
Vi sitter på Freddys segelbåt Colona II. Hon har varit hans andra hem i mer än 30 år. Solen är på väg ner över hamnstaden Kawthaung i Burma. Vi har precis ägnat en vecka åt att dyka i ögruppen Mergui och på Burma Banks. Runt oss puttrar och väsnas mängder av longtailbåtar i den hektiska hamnen. Dånet från motorerna gör det svårt att höra vad Freddy säger. Han talar lågmält men med extra tydlig diktion. Det förlänar honom extra pondus. Alla lyssnar när han talar. Mer än 30 år på havet har givit honom lugn och säkerhet. Sådant kommer bara efter många års erfarenhet på de sju haven.

Hade du någon aning om att din tillvaro som pensionär skulle handla om dykning?
”Inte alls. Det var ren tillfällighet. Jag hade en segelbåt i Norge. Den skutan seglade jag ner till Medelhavet. Men min danska fru avskydde båtar och hav. Därför stannade hon hemma i Norge. I två år pendlade jag fram och tillbaka mellan Medelhavet och Röda Havet. Snart ställde min hustru mig inför det klassiska valet: mig eller båten? Det blev båten” skrattar Freddy.
År 1977 träffade han en platschef från Tjäreborg i Eilat. Sedan började han ta emot dykare ombord. Snart började det komma grupper av dykare från Norge.
”Så anspråkslöst började det. I början betraktade jag det hela mest som en hobbyverksamhet” minns han. ”Tio år senare kom jag tillbaka till Röda Havet efter att ha seglat jorden runt. Först då började jag se dykningen som ett levebröd.”
Freddys världsomsegling genomfördes i Colona II. Henne köpte han i Marbella i Spanien. Hans ursprungliga norska båt Colona sjönk på samma ställe vid en olycka när en kätting brast.
”År 1981 var min förmögenhet på väg att ta slut. Jag måste börja tjäna pengar. Egyptierna hade precis tagit över Sinaihalvön. Det fanns inte en människa i Naarma Bay. Vi såg oss om efter andra betesmarker. Snart var vi i Maldiverna och seglade runt där. Dykningen var fantastisk. Men förhållandena var alltför primitiva. Det var omöjligt att få förnödenheter.”

Rövarhistorier
Freddy hamnade i Egypten igen. De närmaste tio åren tillbringade han i Röda Havet på vintern och i Medelhavet på sommaren. Han gjorde inte så mycket annat än att segla omkring och njuta av livet. Bara när pengarna tröt tog han emot dykare ombord.
”Det var en fantastisk period. Vi hittade nya dykställen. Man kunde ligga en hel vecka på Ras Muhammed utan att se andra dykare. Vi seglade också resor ända ner till Sudan. Vi var de enda som gjorde det...