Kameldykning

Beduinen granskar mig uppifrån och ner. Så presenterar han mig för en stor kamelhanne med butter uppsyn. Han heter Swalem. Kamelen alltså. Inte beduinen. Trots att Swalem verkar vara ett traditionellt beduinnamn.
Ivrig att visa mitt goda handlag med kameler drar jag i tyglarna och frambringar en grymtande väsning. Swalem nedlåter sig till att gå ner på knä och låter mig kliva ombord. Hela tiden behåller han den där minen av föraktfull överlägsenhet som kameler brukar bemöta människor med. Jag är imponerad av min framgång. Varken Swalem eller beduinen tycks vara det minsta imponerade.
Jag krokar ena knät runt sadelns framkant. Några knyckar och en överhalning senare står Swalem på raka ben. Jag befinner mig svindlande högt över marken. På kamelrygg sitter man väldigt mycket högre än på en hästrygg – speciellt när man tar puckeln med i beräkningen.
Dyksafari på kamel hade jag väntat mig skulle vara mest en ploj. Att kamelen skulle ledas vid grimman sisådär 10 minuters promenad till dykstället. Det här artar sig tvärtom att bli ett riktigt äventyr. Vi hade först kört bil från Dahab till The Blue Hole. Där tar vägen slut. Vi tittade på medan beduinerna lastade vår dykutrustning på kamelerna. Sedan gungade vi åstad över kullarna.
Dykprylarna skramlar bakom mig i den improviserade sadelväskan – två nylonsäckar hopbundna med ett skraltigt rep. Blyvikter, luftflaskor och hela medevitten gungar där med min inte precis fjäderlätta kameraväska längst upp. Och så jag. Jag är förundrad över att Swalem ens kan gå upprätt. Men han tycks vara van vid tung last. Han vankar fram i en takt som motsvarar rask promenad för en människa till fots. Vi traskar iväg norrut längs kuststigen. Där får jag styra kamelen själv. Eller snarare är det kamelen som styr mig. Swalem vet precis vem som bestämmer i de här trakterna.
Trekvarts timme senare ger beduinen på ledarkamelen tecken att stigen är för farlig för oss gäster att rida. Jag stramar åt tyglarna och gör mitt bästa för att åstadkomma den där grymtande väsningen igen. Swalem räknar med att det vore enklare att stå kvar upprätt medan han ändå gör det. Han är väl lite lat. Efter att ha funderat på saken går han motvilligt ner på knä och släpper av mig. Skälet till försiktigheten uppenbaras när vi rundar nästa hörn. Stigen smalnar medan den vindlar sig mellan branta klippor. Den lutar betänkligt åt sidan i skarp nedförsbacke.
Att bära mig i uppförsbacke besvärar inte Swalem ett dugg. Däremot skyggar han när det bär iväg nedåt. Jag måste dra i grimman. Han halkar och snavar. Vi kommer runt ytterligare ett hörn. Där grymtväser jag återigen för att få klättra ombord.
Snart har vi nått nästa ställe där några vill kliva av. Två av dykarna har fått ridsår och föredrar att ta sig vidare till fots. Jag sitter kvar och kommer in i rytmen. Jag börjar bli ett med mitt riddjur. Jag har alltid varit svag för kameler. Enligt morsan började det redan när jag knappt kunde gå. Hon tog med mig...