Mission impossible?
– DYK tävlar för miljön
Under min irrfärd genom Europas flygplatser mot målet Eilat funderade jag på priser, miljöprojekt och mitt lite pressade tidsschema. Hmm, Robin Hood med kameran som en metafor för pilbågen. Att ta ifrån de rika, i det här fallet Sandisk och andra sponsorer, för att ge till de fattiga, vilket blir ett miljöprojekt där pengarna verkligen gör nytta.
Jag kände mig inspirerad och det var dags för mig att vässa kamerans jpeg-formel, trimma in display mot histogram och ladda batterierna. Jag hade givetvis ingen aning att jag kastade mig ut i ett slags svanmärkt ”Mission Impossible”.
När jag väl tråcklat mig igenom det ändlösa säkerhetspådraget i Tel Aviv så var det bara för att göra om det hela upphöjt till två i Eilat. Det blev midnatt och jag var rätt sumpig vid det laget. Vid rullbandet fick jag beskedet att planets viktproblem till viss del lösts genom att min ganska ”tunga” dykväska skoningslöst blivit kvarlämnad i Tel Aviv.
– Tomorrow at lunchtime if you are lucky! var det enda svaret jag kunde få. Morgondagen, min enda och så värdefulla rekognoserings- eller träningsdag låg pyrt till. David Pilosof, tävlingsgeneralen själv, hämtade mig vid flygplatsen.
– Take it easy Magnus. Your buddy is waiting by the center tomorrow and you just come down when you have your stuff. OK? sa Pilo så där coolt som bara israeler kan.
Jag försökte se lika cool ut som Pilo och jag svarade: Yeah, no problem! utan att jag egentligen menade det. Robin Hood känslan var helt borta.
Vatten på fel ställe
Med andan i halsen kom jag ner till Manta Diving Club för mitt första träningsdyk. Klockan var över 12. Jag och min nya dykkompis Noaz ilade iväg mot den lilla klippan Moses Rock. Jag skulle testa en ny ”supermakro” lins med namnet Macro Mate. Ett förstoringsglas man fäller ner framför porten och vips får man två gångers förstoring. Min Macro Mate satt inte riktigt där den skulle på grund av min expressmontering när väl väskan kom fram. Jag meckade med linsen under vattnet för att trycka den i rätt position.
Den röda lampan, alltså läckagelarmet, började blinka och det är ett dåligt tecken. Suck. Jag var alldeles för trött för att bli hispig. Jag gick lugnt upp till ytan och tog mig upp på land. Lite uppgivet kunde jag konstatera att mitt första träningsdyk inte gett mig några glimrande bildidéer. Resultatet blev istället cirka två matskedar salt vatten i botten av UV-huset.
Jag var nu, om möjligt, nere på Greve av Nottingham nivå. Jag förklarade för min buddy Noaz att dagens mål - tre snabba rekognoseringsdyk - var härmed avblåst. Jag måste ägna mig åt ängslig materielvård.
– Vi ses på centret klockan 9 imorgon. Håll tummarna att jag får till det, sa jag innan jag klev in i taxin mot hotellet.
Jag körde täthetstest i hotellets bassäng den eftermiddagen och ett gäng packade ryssar i baren intill undrade vad jag höll på med.
– Is there any sharks in the pool? frågade han...