När andningen blir en risk

► Andning och “Breathwork” har fått en ny renässans. På sociala medier, i träningsgrupper och till och med i kallbadsklubbar sprids tips om andningsmetoder som utlovar ökad prestation, bättre hälsa och ett liv bortom rädslor. I centrum står ofta Wim Hof-metoden (WHM) - en kombination av kall exponering och intensiv andning, ibland kallad “power breathing”. Den presenteras som en quick-fix för både kropp och sinne. Problemet? Den bygger på hyperventilering - ett kraftfullt fysiologiskt verktyg som i fel sammanhang kan bli direkt farligt.

Fridykning och biologins visdom
Som fridykningsatlet, instruktörstränare och världsrekordhållare i isfridykning har jag coachat hundratals människor i konsten att hålla andan, dyka djupt, lång och framförallt säkert. Att hålla andan är en balansakt: mellan fysiologi och psykologi, mellan kontroll och tillit. Den bygger på kroppens inbyggda dykrespons - en biologisk reflex som saktar ned hjärtat och omdirigerar blod till vitala organ medan organ som tål det får klara sig utan syre. Då räcker syret längre. När vi dyker frigörs också vilande röda blodkroppar från mjälten, vilket bidrar till att öka syrelagret. Dessa naturliga reflexer fungerar bäst om vi låter kroppen känna, och naturligt svara på att vi dyker.

De som kommer till mina kurser med erfarenhet av Wim Hof-andning har ofta en sak gemensamt: de har svårt att slappna av. De är vana vid att trigga kroppen, inte lyssna på den. Istället för att förbereda sig med lugna andetag har de tränat på att hyperventilera - vilket pressar ned koldioxidnivåerna, skapar en känsla av eufori och gör att kroppens naturliga varningssystem slås ut.

Forskningen talar sitt tydliga språk
Erika Schagatay, professor och forskare i fridykningens fysiologi och säkerhet. Hennes forskargrupp visade nyligen för första gången vad som händer i kroppen vid upprepade andhållningar efter hyperventilering (Pernett et al 2023). Resultatet är oroväckande: varje andhållning efter hyperventilering ledde till att syremättnaden i blodet sjönk ännu djupare - i flera fall under 75 %, där risken för medvetslöshet pga. hypoxisk blackout ökar. Samtidigt reagerade inte kroppen med ökad dykrespons eller mjältkontraktion för att kompensera. Det innebär att kroppen inte “larmar” trots att syret håller på att ta slut. Dyket förlängs in i hypoxi - utan att du känner det.

En grupp som Erika studerat är Bajaufolket i Sydostasien som lever helt av fridykning. Genom att göra många lagom långa dyk kan de hålla andan flera timmar under vattnet per dag när de fångar fisk eller samlar annan mat på botten (Schagatay et al 2011; se bilder). De hyperventilerar inte, utan känner när de ska gå upp i god tid innan de får syrebrist. På det sättet kan de återhämta sig snabbt och dyka igen. De drabbas inte heller av blackout.
WHM-metoden är alltså inget som ökar förmågan att fridyka. En studie av Citherlet et al., (2021) visar dessutom att WHM-...